I drygt hundra år har svenska författare kunnat försörja sig som företagare, leva av ord, tankar och kreationer efterfrågade av varierande många kunder. En del av dessa företagare har det gått extremt bra för. När det gick som bäst för Strindberg tjänade han per år mer än 25 gånger medelsvensson, dagens bästsäljande tjänar 50 gånger mer än genomsnittet. Så i den litterära branschen finns några av våra mest framgångsrika småföretag.
Med det i tankarna började jag botanisera efter inkännande företagarporträtt i den svenska litteraturhistorien. Och visst finns de där, hos Hjalmar Bergman, Sigfrid Siwertz, Olle Hedberg, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Göran Hägg... Men yrkesgruppen är klart underrepresenterad. Och framför allt dominerar bilden av företagaren som en skurk, en skojare, en man som fifflar och manipulerar, allt på den lilla människans bekostnad och blott för egen vinning.
De här ensidiga företagarporträtten har säkert sin förklaring i att författare vanligen identifierat sig som samhälls- och maktkritiker, som försvarare av de svaga och utsatta. Mot den bakgrunden är det att begära mycket att litteraturen skall släppa fram den lyckosamma entreprenören, vars insatser i verkligheten däremot har spelat en enormt positiv roll för den lilla människans belägenhet, för fattigdomens och utanförskapets bekämpande.
Nej, sådana positiva företagsporträtt hittar vi bara under alldeles särskilda tidsandor. Min hypotes, efter att ha granskat litteraturhistorien, är att två villkor måste uppfyllas för att företagaren skall framträda i ljusare färger:
För det första måste företagaren kunna ses som en spjutspets, vilken går i bräschen för ett uppbrott från förlegade och stelnade samhällsförhållanden. Den framgångsrike företagaren skall mindre associeras med makt och etablissemang, mer med det radikalt progressiva och förnyande.
För det andra måste det vara goda tider. När kakan växer är det lättare att se företagarens betydelse för mitt eget välstånd. Trovärdigheten ökar då dramatiskt i det utställda löftet, att det fria företagande på sikt gynnar den lilla människan bättre än (vänster)politikens omfördelningar av livets goda.
De här villkoren har bara uppfyllts samtidigt vid två tillfällen. Först decennierna kring 1800-talets mitt. Då framstod företagaren som en radikal kraft i positiv kamp mot den stelnade merkantilismen och ett gammalt privilegiesamhälle. Författare och företagare ställde sig tillsammans bakom slagorden hellre kompetens än börd, hellre frihet än ståndssolidaritet, hellre upplysning än bondförstånd, hellre investeringar än agrar försiktighet. Almqvists hjältinna Sara i Det går an var förstås också just företagare, Fredrika Bremer speglade medelklassens berättigade seger och Snoilsky skrev dikter om dynamiska affärsmän.
Liknande var situationen under 1920-talets glada andra hälft. Då gällde det att bryta upp från krigsekonomins planhushållning och centraldirigering, att öppna de slutna gränserna. Också då kunde de progressiva författarna känna en frändskap med sina företagarkollegor. Lubbe Nordström blev vår mest euforiska storföretagsskildrare och den unga modernistiska författargenerationen övertygades för ett ögonblick om att en uppslutning kring de potenta utvecklingskrafterna, ekonomin och teknologin, var den enda vägen till fred, frihet och välstånd.
Kanske har företagaren i dag en chans till en tredje litterär renässans - givet att branschens frontfigurer får stopp på girighetsspiralen och författarna blir mer intresserade av ekonomins värld. Villkoren finns där i vilket fall åter. Ekonomin går strålande.
Och många drömmer åter tanken om ett fräscht och progressivt företagande som en väg bort från ett trött, uttömt folkhem, bort från gamla maktstrukturer och ordningar som inte längre lovar sina medborgare innanförskap, tillväxt och trygghet.
Martin Kylhammar
Politisk krönikör