Frågor som inte diskuterats på länge och på allvar hamnar plötsligt mitt i smeten av politik och kultur. Diskussionen gäller avvägningen mellan majoritetens och enskilda människors bästa. Man skulle kunna säga att det gamla nedärvda folkhemmet, sett mot dagens coronafond, tonar fram som ett slags ”flockhem” där flockens längtan efter immunitet krockar med flockens behov av humanitet.
Den krocken är i vart fall huvudpunkten i Annika Borgs och Johanna Anderssons artikel på DN Debatt 30 maj. Annika Borg är präst i Svenska Kyrkan och Johanna Andersson har tidigare varit präst inom samma kyrka. I sin text argumenterade de för att äldre människor i allt högre grad har ”osynliggjorts, avhumaniserats och blivit betraktade som ett kollektiv som tär på samhällskroppen.”
De tar sats i de höga dödstalen inom äldreomsorgens boenden och hemtjänsten. De hämtar argument i besöksförbud som förvägrat anhöriga att ta ett sista avsked av en långvarig familjemedlem.
Borg och Andersson skriver att ”Familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och det ansvarstagandet kan inte ersättas av statens sociala ingenjörskonst.”
Särskilt inte – kunde man tillägga – då det inom delar av äldreomsorgen har varit si och så med den där ingenjörskonsten.
En av finesserna med välfärdsstaten är att denna samhällsmodell är ägnad att inom systemet omhänderta de motsättningar mellan olika grupper i flocken som alltid finns i alla samhällen. En klok och rimlig fördelningspolitik är själva kärnan; det är här den sociala och psykologiska ingenjörskonsten behöver vara som starkast. Annars hamnar gruppkonflikterna ute på gatan med allt vad det innebär.
När det gäller äldreomsorgens verksamheter har inte fördelningspolitiken varit på topp. Vilket nu i Coronatidens starka sökarljus får samhällsmodellen att rista och att öppna sig för de argument som Borg och Andersson för fram om att ”familjen, släkten och närstående” ska få mer att säga till om i samhället. Vilket faktiskt är analogt med de hot mot samhällsmodellen som sedan tidigare kommer från det stora utanförskap där klaner och familjeband, formade i fjärran samhällsmodeller, har stort inflytande.
Dagens fördelning av verksamhetskvaliteter, samhällsskydd och ansvarstagande är kort sagt inte tillräckligt bra. Avvägningen mellan flockens och de enskilda människornas intressen behöver förnyas.