I veckan var det femton år sedan Berlinmuren föll, symbolen för den järnridå - Churchills uttryck - som drogs ner efter andra världskriget och delade Europa mitt itu. Flera av Sovjets gamla satellitstater är nu medlemmar i EU och flera står på tur. Utvecklingen har gått oerhört snabbt. Det är nästan ett underverk.
Men det betyder ingalunda att det gamla är glömt. Den mäktigaste mannen i Ryssland är inte Vladimir Putin utan Josef Stalin, ett halvsekel efter sin död. Han kastar sin mörka skugga över jätteriket. Han håller Putin i nackskinnet och ruskar honom lätt. Som en påminnelse.
Kan Ryssland någonsin återhämta sig? Väldiga landområden är för alltid förödda. Utrotningen av 50 miljoner människor har på djupgående sätt skadad befolkningen. Stalin var 1900-talets mäktigaste statsman. Han var den ondskefullaste. Kanske var han djävulen själv.
Varför är ondskan så ofta så framgångsrik? Antagligen därför att vi har så svårt att förstå den och därför försvara oss mot den. Vi kan inte sätta oss in i hur den onde tänker och känner eftersom han ser ut som vi och kan dra en rolig historia. Vi tror att han sover och äter som vi, tittar på teve och älskar som vi, men det gör han inte. Den onde är ett monster, en reptil som bara tänker på nästa mål mat av gräddstuvad makt, garnerad med kanderade kranier. Han är det goda livets fiende, en slaktmaskin.
Kommunismen hade några lockbeten som fattiga utsugna människor ivrigt slök. De skulle få de rikas pengar, de skulle få pension vid femtiofem, de skulle få bestämma på jobbet. Så skedde också - till en del. De rika blev av med sina pengar (och sina huvuden) men pengarna räckte bara till rosa champagne och kaviar till eliten. Arbetarna fick pension vid femtiofem (om de levde så länge). Och de fick bestämma på jobbet (om de tyckte som femårsplanen sa åt dem att tycka).
För sent upptäckte de vad för slags ande de släppt ur flaskan. För sent upptäckte de att repen om handlederna fortfarande var kvar. Ondskan hade bara bytt ansikte, ondskan var densamma men uppdaterad med den nya teknikens effektiva instrument.
Att kommunismen slutligen bröt samman berodde inte på att de förslavade människorna orkade resa sig, för det orkade de inte, utan på att systemet förtärde sig självt. När en parasit inte längre har något att äta svälter den ihjäl. Kommunismen förtärde naturresurserna tills bara kolrök, lortvatten och öken återstod.
Jag föresatte mig att aldrig tycka synd om en kommunist - en tiondel av sovjetmedborgarna hyllade dock diktaturen. Jag föraktade dem djupt på den tid då Sovjet förpestade varje andetag för en anständig människa. Men det är svårt att se så många av dem fortfarande femton år efter sammanbrottet famla efter fotfästet. De byggde sitt liv inte bara på en dröm utan en vidrig dröm. De står där nakna i skrymslena och försöker skyla sig. Vad är bittrare än svikna ideal?
Också i Sverige fanns anhängare och beundrare till Stalin. De blindaste såg aldrig ondskan ens efter hans död. Vänsterledaren Ohly är obotfärdig och oförbätterlig. Det vore rörande om det inte vore så obehagligt.
Man trodde att de sista anhängarna skulle falla ifrån med Berlinmurens fall men strax dyker nya upp i form av unga historielösa människor, redskap för den smarta infernaliska ondskan som är lika odödlig som evigheten själv.
Kanske är det så att vi behöver ondskan för att inte tappa orienteringen. Vi kan inte gå mot större frihet i en humanare värld om vi inte kan lokalisera dess motsats. Det dåliga exemplet är pedagogiskt effektivare än det goda. Slöddret, inte minst det andliga, fyller en viktig funktion så länge vi kan identifiera det.