"Mer resurser till skolan!" har varit en vanligt förekommande åsikt i debatten de senaste åren. Det krävs resurser i form av fler lärare eller mer pengar till skolan. I debatten har skillnaden i behov mellan förskolan, grundskolan och gymnasiet sällan lyfts fram. Än mer sällan har frågan ställts om de resurser som finns är tillräckliga.
För vad menar de som för fram åsikten om att det är för få lärare per elev? Är det inte viktigare att de lärare som redan finns i skolan ägnar sin tid åt eleverna?
Vid en analys av Gävles barn- och ungdomsförvaltning och en av deras mest ansedda grundskolor framkom att knappt 30 procent av förvaltningens och skolans resurser gick till lärande för eleverna i årskurs 7--9. Hur kan de som kräver mer resurser till skolan hävda att det behövs mer resurser när de resurser som finns bara används till 30 procent?
I dag använder en lärare cirka 30 procent av sin tid till lärandemöten med elever (lektionstid och annan ej schemalagd tid för lärande). I Gävleanalysen framkom det också att så mycket som hälften av lektionstiden ofta användes till annat än lärande, bland annat frånvarohantering, elever som kom sent, "ta av mössan" och prata om vad som skulle ske kommande lektioner. Om hänsyn tas till detta kommer skolans resursanvändning för lärande att ligga betydligt under 30 procent.
I samtal med lärare, skolledning, föräldrar och elever visar sig alla vara över-ens om att skolans resurser skall gå till lärande. Hur kommer det sig då att så liten andel används till lärande? Varför talar så sällan Sveriges skolledningar om att öka resursandelen i lärande?
I ett sedan 2005 pågående projekt mellan Svenskt Näringsliv och tre kommuner ställs just frågan om hur skolan kan utveckla resursanvändningen. Projektet använder den modell som användes i Gävle, framtagen av mig och som är utvecklad för skolans förutsättningar.
Resultaten kommer att presenteras under våren 2006. Kvarstår gör frågan till Sveriges skolledningar och politiker om det är rimligt att 30procent av skolans resurser går till lärande?