Per Ahlmark och Hans Bergström är två personer vars politiska omdöme jag brukar ha stort förtroende för. Ahlmark är den oförtröttlige förkämpen för att demokratins betydelse aldrig kan övervärderas. Hans Bergström brukade som chefredaktör för Dagens Nyheter representera en intelligent liberalism som jag hade lätt att sympatisera med.
Nu har bägge två kommit ut för George W Bush i årets amerikanska presidentval. Det är nödvändigt att ta ställning till deras argument, särskilt i ett klimat där det betraktas som närmast självklart att vi bör sympatisera med John Kerry och snarast hata George Bush.
Ahlmarks argument går ut på att situationen i världen och i synnerhet i Irak kräver en amerikansk president som inte darrar på manschetten. Han anser att Kerry många gånger visat prov på ett osäkert omdöme och alltför lättvindigt bytt ståndpunkt i blåsväder.
Att Bush envist håller fast vid en ståndpunkt som han en gång intagit är uppenbart. Man kan lita på att han kommer att fullfölja ett åtagande som han en gång gjort. Det är en uppenbar förtjänst i ett jobb där det är lätt att hamn i hård motvind.
Men räcker det? Har han inte alltför lätt att ta ståndpunkt utan att ordentligt ha satt sig in i konsekvenserna av en aktion? Jag tillhör dem som ansåg att Saddam Hussein gjort ett krig i syfte att avsätta honom oundvikligt. Men hade Bush klart för sig vad han gav sig in på? Mycket tyder på att CIA både gett orimligt tvärsäkra besked om Iraks massförstörelsevapen och ännu värre: förmedlat en orimligt rosafärgad bild av att irakierna skulle välkomna de amerikanska trupperna som befriare. Vad visste Bush om hur irakier av olika politisk och religiös uppfattning förberett sig för ett gerillakrig mot ockupationstrupperna? Av allt att döma ingenting.
Och är han alltid så konsekvent som det kan förefalla? Vad har han gjort för att förhindra att fredssträvandena i Palestina alldeles rasat samman? Har den så kallade vägkartan gjort någon som helst nytta?
Hans Bergströms argument är emellertid långt mera besynnerliga än Ahlmarks. Han försöker i en krönika i Dagens Nyheter (19/10) ge bilden av att John Kerry politiskt står "i gränslandet mellan socialdemokratins vänsterflygel och vänsterpartiet". Det är en uppenbart orimlig beskrivning. Hela den amerikanska skalan är förskjuten ett gott stycke till höger om den svenska. Rimligast är kanske att beskriva John Kerry som stående ungefär där Fredrik Reinfeldt nu ställt sig.
I Bergströms version är Kerrys förslag om högre marginalskatter för de högsta inkomsterna, liksom höjda kapitalskatter ett bevis på att den demokratiska presidentkandidaten står långt till vänster. Han bortser då från att dessa skatteförslag måste ses mot bakgrund av ett skattetryck och ett skattesystem som måste göra varje svensk höginkomsttagare grön av avund.
Bergström häpnar också över att Kerry är emot skolpeng utan att bekymra sig om att skolproblemen är mycket större i USA än i Sverige. Den övre medelklassen flyr från de allmänna skolorna samtidigt som kvaliteten ofta är usel på skolorna där fattiga familjer bor.
Han låtsas också som om det amerikanska folkpensionssystemet (Social Security) motsvarar det svenska pensionssystemet och ondgör sig på den grundvalen över att demokraterna är emot att införa ett individuellt aktiesparande i systemet.
Så där kan man hålla på och granska hans argument. Genomgående utgår han (orimligt nog) från att Sverige och USA i utgångsläget är likadana och att allt som i amerikansk debatt är vänsterståndpunkter därför måste beskrivas också som extremvänster i ett svenskt sammanhang.
Och inte ett ord finns i hans krönika om allt det som gör att amerikanska liberaler är närmast fanatiska i sitt motstånd mot Bush.