Ecer skriver att rörligheten är lagom hög i Sverige och att det är svårt att hitta belägg för att turordningsreglerna skapar inlåsningseffekter. Dessa slutsatser baseras på en rad felaktiga antaganden.
Genom att inkludera personer som rör sig in och ut på arbetsmarknaden, t ex för att studera eller gå i förtida pension, överskattas den egentliga rörligheten kraftigt. En rättvisande analys bör istället baseras på hur många som faktiskt valt att byta arbete. Slutsatsen vi då kan dra är att mindre än en tiondel av de sysselsatta svenskarna bytte jobb 2005 - att jämföra med skribentens påstående att 25 procent av de sysselsatta rör på sig varje år. På den danska arbetsmarknaden, som präglas av en mer flexibel arbetsmarknadslagstiftning, bytte en fjärdedel arbete under motsvarande period.
Ecer menar också att rörligheten på arbetsmarknaden inte påverkas av turordningsreglerna. Denna slutsats går stick i stäv med aktuell forskning. I boken Employment Protection Legislation (2010) belägger docent Per Skedinger tydligt sambandet mellan ett strikt anställningsskydd och en lägre rörlighet.
Skribenten hänvisar vidare till en rapport från Svenskt Näringsliv (2007) där knappt åtta procent uppgav turordningsreglerna som orsak till att de inte bytte arbete. Det kan vid första anblicken tyckas vara en låg siffra, men en närmare granskning visar att just turordningsreglerna är en av de starkaste anledningarna till att stanna kvar trots vantrivsel. I en studie från TCO (2008) framkommer också att platsen i turordningslistan är mer avgörande för beslutet att inte byta jobb än både utbildning och bristen på jobb på orten där man bor.
Bahdi Ecer tycker liksom vi att matchningen på svensk arbetsmarknad måste förbättras. Men att anta att det kräver såväl mindre som mer rörlighet är både otydligt och mot bakgrund av aktuell forskning icke trovärdigt.
Christer Mård, regionchef,
Malin Sahlén, nationalekonom
Svenskt Näringsliv