Det är lika upprörande varje gång det rapporteras om äldre par som av kommuner nekas att fortsätta bo tillsammans när en av dem får sämre hälsa och behöver flytta till ett äldreboende. Omställningen och sorgeprocessen är för många stor när de tvingas lämna sitt hem och blir i många fall ännu större av att de också tvingas lämna sin livskamrat.
Att tvingas leva åtskilda efter att ha delat allt under ett liv innebär naturligtvis en stor påfrestning, inte minst genom den oro som det vållar att inte få vara nära den som är sjuk. Ofta ligger även boendet långt från makarnas ursprungliga, gemensamma hem, vilket kan försvåra möjligheten att besöka varandra. Ett fortsatt liv tillsammans kan ge många äldre en ökad trygghet och livskvalitet, men innebär även att den anhörige kan vara en resurs och underlätta personalens arbete genom sin närvaro.
Det är nu hög tid att ge äldre par möjligheten att fortsätta bo med sin livskamrat, även i de fall då endast den ena maken har omfattande omsorgsbehov. Självklart kan det hända att makarna själva av olika skäl anser att det är den bästa lösningen att endast den ena i paret flyttar till ett äldreboende. Det kan bero på många år av ett alltför stort omvårdnadsansvar eller att exempelvis demens gör det svårt att leva tillsammans. Det måste alltid vara ett frivilligt val.
En möjlig invändning mot en parboendegaranti för äldre skulle kunna vara ekonomiska konsekvenser för kommunen i form av ökat behov av platser i äldreomsorgen. Troligtvis handlar detta om relativt få par och att kostnaden därför skulle bli liten.
Genom flexibilitet och mångfald i boendeformerna för äldre kan fler äldre par leva tillsammans också den sista tiden i livet. Det är angeläget att inventera vilka lägenheter i de äldreboenden som finns i kommunen som är, eller kan göras, lämpliga för parboende. När nya äldreboenden planeras och byggs bör en del av dessa anpassas till äldre makar med olika behov.