Verksamheterna inom vård och omsorg förändras och högre medicinska krav ställs på dem som ska utföra arbetsuppgifterna. Detta gäller inom både sjukvård och kommunal omsorg.
De sjukvårdande verksamheterna har en tydligare medicinsk tradition där krav på viss kompetens många gånger ses som självklar. Inom de verksamheter där sjuksköterskor historiskt sett varit relativt få och där den medicinska traditionen inte är lika påtaglig är kompetenskraven inte lika uttalade även om behoven är stora.
Inom viss kommunal omsorg ses skräckexempel på hur kunskapsförakt leder till att sjuksköterskekompetens inte nyttjas utan tvärtom motarbetas. Sjuksköterskor tvingas lägga enormt mycket energi på att få möjlighet att utföra yrket utifrån av Socialstyrelsen angivna riktlinjer. Ett stort problem ses relaterat till medicinsk okunskap i organisationen.
Dagens äldreomsorg är ofta avancerad vård av äldre med olika komplexa diagnoser. Ledningsstrukturerna har inte hängt med, utan ansvariga politiker tror förvånansvärt ofta att de äldre på boendena är "bara" äldre. Förståelsen saknas för att dessa ofta har oerhört komplexa omvårdnadsbehov.
Fler sjuksköterskor behövs i den direkta omsorgen av de äldre på våra kommunala boenden. Det borde också vara självklart att omvårdnadsbehovet bedöms i samband med att den äldre personen flyttar till ett äldreboende. Tyvärr sker detta alldeles för sällan idag då kommunsjuksköterskor inte ges möjlighet att delta vid vårdplaneringen.
Vi vet att många av de äldre på kommunala boenden är undernärda eller riskerar att bli det. Även fallrisken är ofta hög eftersom man inte lyckas fånga upp riskindividerna och felaktigheter i läkemedelsordinationer förekommer alldeles för ofta. Samhällskostnaden för alla äldre som av olika anledningar faller och skadar sig är enorm, för att inte tala om vad det innebär i lidande för individen.
Med ett strukturerat arbete, där sjuksköterskan som besitter omvårdnadskompetensen mer aktivt tillåts finnas nära den äldre inom äldreomsorgen, finns enormt mycket pengar och lidande att spara. Det leder även till utveckling hos övrig omsorgspersonal. För att det ska bli verklighet måste ledningsstrukturerna ha förståelse för de komplexa behov som finns och vilken kompetens som krävs i dagens äldreomsorg.
Man kan inte leva kvar i villfarelsen att de äldre inte behöver sjuksköterskans omvårdnadskompetens. Den är avgörande för det hälsofrämjande, preventiva arbete som avsevärt kan förbättra möjligheterna till en ålderdom med ökat välbefinnande. Se kompetensen, höj kompetensen och använd den fullt ut!
PATRIZIA BJERKEGREN, STYRELSELEDAMOT I
VÅRDFÖRBUNDET, AVDELNING ÖSTERGÖTLAND