Nej, all kunskap går inte att få för pengar och det är en himla tur. Ta till exempel kunskapen om hur man skapar säkerhet på stora färjor, om hur lyckat bredband är som demokratisk ansträngning, eller vad som egentligen behövs för att patienter på hjärtintensiven ska överleva.
Exemplen är hämtade från några färska avhandlingar från Linköpings universitets filosofiska fakultet. När doktoranderna där låg i löneförhandling förra året blev en besvärande klyfta i synen på kunskap tydlig.
Målet med löneförhandlingarna var att höja filosofiska fakultetens doktorandlöner till samma nivå som teknisk fakultets. Det beklämmande var att löneskillnaden motiverades med att kunskap från teknisk fakultet var till salu medan kunskap från filosofisk fakultet inte var det. Detta sågs som ett problem - inte för teknisk utan för filosofisk fakultet. Åtminstone om man frågade universitetets rektor, och det gjorde man.
Att Linköpings universitets förre rektor, Bertil Andersson, öppet vågade stå för att universitetet enbart borde producera kunskap för försäljning hade inte ens de mest kritiska av hans underordnade kunnat drömma om. Hans hållning var i förlängningen ett hot mot vårt demokratiska samhälle och det faktum att han vågade uttrycka den offentligt var... genant. Genant därför att det visade att åsikten var så accepterad och spridd att vår före detta rektor uppenbarligen inte gjorde sig omöjlig genom att vädra den.
Ändå hade han rätt: forskningen på universiteten är en viktig drivande faktor för svensk industri och samarbetet dem emellan är och bör vara starkt. Slutsatsen kan omformuleras som att viss forskning måste vara till salu och kunna användas för att ge ökad ekonomisk avkastning på ett eller annat sätt.
Men vad vår förre rektor tillsammans med så många andra verkade ha glömt bort var att universiteten i vårt demokratiska samhälle (tillsammans med massmedia) förvaltar det viktiga kritiska uppdraget. Uppdraget att studera, blottlägga och kritisera de som styr samhället: lagstiftare, politiker, ordningsmakt och inte minst industrin. Utan kritisk granskning kan inte en demokrati fungera.
Sjösäkerhet på passagerarfärjor handlar till stor del om könsroller, om vem bland personalen som tilllåts hantera tekniken i krissituationer. Bredband är inte någon lyckad demokratisk ansträngning utan ett gynnande av de redan gynnade i tillväxtorter (eftersom bosatta i glesbygder och avfolkningskommuner visat sig få minst tillgång till det). Och varken läkarnas insatser eller frontlinjetekniken kan ensamma avgöra om patienter överlever en hjärtoperation. Det gör i än högre grad de "lågutbildade" sjuksköterskornas ganska osynliga omsorg om patienterna. Inget rederi, ingen kommunikationsminister och inget medicinsktekniskt företag skulle vilja betala för att få dessa obekväma sanningar redovisade och belagda i en vetenskaplig undersökning. Inte genererar de någon ekonomisk tillväxt heller. Kunskapen är osäljbar.
Fallen är studerade och blottlagda av doktorander med ungefär 13 000 kronor i ingångslön. Tagen på allvar skulle kunskapen bland annat kunna öka sjösäkerheten, göra mer demokratiska saker med våra skattepengar än att stödja bredbandsindustrin och ge de livsviktiga sjuksköterskorna en lön som motsvarar deras ansvar. Förutsättningen är emellertid att kunskapen inte är till salu: det är svårt att vara kritisk för den som är köpt.
Sveriges universitet behöver skapa en väl avvägd blandning av köpt kunskap och osäljbar sådan. För att det ska fungera måste universitetens ansvariga betrakta osäljbar kunskap som en integritetsstärkande tillgång snarare än ett problem. Jag ser fram emot den dag då lönesättningen vid Linköpings universitet visar att de ansvariga vet att all kunskap inte kan köpas för pengar i ett demokratiskt samhälle.