Psykiatrin är fortfarande i allra högsta grad i kris! Efter år av försummelse från politikernas sida tar det tyvärr tid att få en funktionell psykiatri etablerad runt om i vårt land. Detta gäller inte minst här i Östergötland, och alla goda krafter behöver därför samlas för att nu bygga upp en psykiatri som upplevs som anständig för brukarna och deras anhöriga.
Människor som drabbas av mentala problem som kräver specialistbedömning får idag vänta orimligt länge på att få komma till vården. All sakkunskap är överens om att när själsliga symptom är potentiellt allvarliga måste dessa bemötas akut av sjukvården. Tillgängligheten för en sakkunnig bedömning vid önskemål från drabbade, ofta både maktlösa och desperata inför vad de genomlever, måste vara omedelbar, om patientsäkerhet ska råda.
Annan ambition från sjukvårdspolitikerna än att värna patienternas säkerhet är orimlig. Staten har i efterförloppet till den stora psykiatrireformen på 90-talet äntligen visat engagemang genom att regering och riksdag nu betonar betydelsen av att rejäla satsningar görs på psykiatrin. Detta både på kort och lång sikt för att, i första hand, göra fackpsykiatrins möte med behövande avsevärt mera lätt tillgänglig. Vården måste också bedrivas med fokus på hög kvalitet, alltså på ett effektivt och säkert sätt. Förutsättningarna för detta finns här i Östergötland.
Flera högkvalitativa verksamheter både inom barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin finns i länet, och utförs av andra än landstingets egna enheter. Tyvärr står många av dem idag utanför möjligheter att få hjälpa till med att bistå de psykiskt sjuka med adekvat vård. De beviljas inte rimliga avtal med landstinget. Detta är beklämmande, och vi vädjar till ansvariga politiker att se till att alla goda händer som har kompetens och vilja att bedriva psykiatrisk vård här i Östergötland också får göra det.
Med de möjligheter som nu finns - tydliga statliga satsningar på psykiatrin tillsammans med de många olika alternativ av kompetens att utföra sådan vård som finns i vår närhet - vore det en välgärning om landstinget, i samråd med kommunerna, erbjöd långt fler av våra entreprenörer inom fackpsykiatrin än idag att få delta med offentlig psykiatri i kampen mot psykisk ohälsa.
En sådan ambitionsyttring från regional- och lokalpolitikerhåll kan börja föra oss från en psykiatri i kris till en, på lite sikt, nationell tätposition istället? Men framförallt skulle brukare och anhöriga ges välbehövligt hopp och tillförsikt inför framtiden. Frågan är inte om vi har råd - det är om vi har råd att låta bli.
Hans Liljegren
Finn Bengtsson