Blir väldigt illa berörd när jag läser om dessa unga män som det skrivs om i Correns artikel 1/11, Jonas, ”Osman” och ”Ali”.
Inte på grund av deras situation, (vilken till mycket stor del är självförvållad), utan på det sätt som Corren (som så ofta) framställer problem som att det är samhällets fel.
Det är alltid synd om dem som inte ”orkar”, ”inte vill” eller ”inte är motiverade att anstränga sig”, (de intervjuades egna argument), för att försöka få ett liv där de kan försörja sig och göra en insats i vårt samhälle, och inte minst för sig själva.
Vem har inte varit trött, less på skola och jobb, och inte velat gå ur sängen på morgonen av olika, många gånger tunga, anledningar. Man gör det ändå, därför att man måste ta konsekvenserna av sitt handlande.
Man kan inte först strunta i de regler, normer och krav som delaktigheten i samhället ställer, och sedan kräva att samhället ska finnas där för att hjälpa. Att vara delaktig i samhället, och att få vara delaktig i detsamma, kräver att man också själv gör en insats. Att vara medlem i samhället är en fråga om att ge och ta.
Vi måste alla bidra till att vårt samhälle fungerar och att ekonomin ”går runt”. Det saknas pengar överallt, i skola, vård och omsorg. Vi måste alla bidra till ekonomin, var och en på sitt sätt. Ingen frisk, arbetsför person har rätt att skylla på bristande ”ork”, ”trötthet” eller ”brist på motivation”!
Gör man det, kan man heller inte begära att samhället sedan skall ställa upp och reda ut ens situation.