Det går åt fel håll. Utvecklingen hade börjat vända rätt men nu ökar återigen inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män.
Lönen är avgörande på mer än ett sätt för vår livssituation. Det är den som ligger till grund för nivå i sjuk- och föräldrapenning, a-kassan och inte minst pensionen. Dessutom är lönens storlek ett sätt att uttrycka vilken ställning man har på arbetsplatsen. Hög lön ger status. Det gäller alldeles oavsett om den förknippas med formell befattning eller inte. Lönens storlek ger besked om en slags rangordning.
SCB:s färska statistik är en sorglig läsning. Kvinnor tjänar allt mindre i jämförelse med män. Året 2003-04 ökade kvinnors inkomster med 3 100 kr. Männens inkomster ökade med 4 700 kr. Ökningen var alltså större för män både procentuellt och i kronor räknat.
Skillnaden i inkomst är drygt 5 000 kr i månaden. Det är för de flesta människor mycket pengar. Att det skulle kunna förklaras med att kvinnor i högre grad än män jobbar deltid är bara en halv sanning. Runt 50 procent av skillnaden beror på vilka arbetstider och vilken befattningsgrad man har.
Den andra hälften kan bara förklaras med en enda sak: att kvinnor är just kvinnor. Det handlar alltså om en systematisk könsrelaterad lönediskriminering. Inget annat.
Sedan borgarna tillträdde har det blivit värre. Det så kallade jobbavdraget gynnar höginkomsttagare på bekostnad av arbetslösa och låginkomsttagare. Männen får med det en nettoökning på 6 400 kronor om året medan kvinnorna får 2 500 kronor. Och detta gäller endast för dem som har ett jobb. De som förlorar allra mest är arbetslösa och pensionerade kvinnor. Kvinnor missgynnas även av skattesystemet, enligt Skatteverkets egen granskning.
Miljöpartiet står bakom den svenska modellen som bygger på att villkoren på arbetsmarknaden regleras genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
Vi är inte anhängare av statlig lönepolitik. Detta betyder inte att staten kan avsäga sig sitt ansvar. Tvärtom. Politiken har ett övergripande ansvar för att avtal och överenskommelser håller sig inom lagens ramar.
Dessutom har det politiska systemet ett direkt ekonomiskt arbetsgivaransvar för den offentliga sektorn.
Miljöpartiet drev i den förra rödgröna majoriteten att staten bör ta initiativ till en överenskommelse, ett handslag, mellan arbetsmarknadens parter och regeringen, med en handlingsplan som syftar till att en gång för alla göra slut på den könsrelaterade lönediskrimineringen på svensk arbetsmarknad.
Detta förslag klubbades igenom i somras av förra regeringen. En handlingsplan för jämställda löner stod klar att börja arbeta efter.
Nu har den borgerliga alliansen rivit upp handlingsplanen. Ingenting har kommit i dess ställe. Frågan ligger återigen i träda.
Armarna i kors verkar vara den borgerliga alliansens linje.
Peter Eriksson
Språkrör
Esabelle Reshdouni
Riksdagsledamot med ansvar för jämställdhetsfrågor