Efter ett år med alliansregeringens utbildningspolitik kan man konstatera att just utbildningspolitiken inte varit ett av de mest prioriterade politikområdena för den nyvalda regeringen. Trots att utbildning var ett av de mer omdiskuterade politikområdena i valrörelsen och man lovade att satsa på utbildningen har litet eller intet blivit av de löften som gavs en utbildningshungrig väljarkår. Tvärtom.
Förutom löften om att Sverige skulle få världens bästa skola och fler Nobelpristagare på universiteten, hade bland annat folkpartiet en rad konkreta förslag till vad som skulle åstadkommas. Bland annat ville man se ett 1%-mål för forskningen, ett höjt studiemedel och "höjd kvalitet" inom den högre utbildningen. Under mandatperiodens första år har i stället besluten handlat om att spara och skära ned. Forskningen tillförs inga ytterligare pengar och regeringen har minskat anslagen till Komvux. Antagningskraven till högskolan har skärpts och den så kallade 25:4-regeln tagits bort. Studerandevillkoret i a-kassan har också försvunnit, vilket tvingar nyutexaminerade studenter utan arbete att söka socialbidrag. Att regeringen dessutom funderar på att skapa ett gymnasium där två av tre linjer inte är högskoleförberedande gör också att många människor aldrig kommer att kunna söka högre studier, bara för att de "ville arbeta med händerna" när de var barn.
De åtgärder regeringen föreslagit och genomfört under sitt första år leder alla till att trösklarna för att börja plugga på högskolan höjs och risken med att plugga blir större. Leijonborg och Reinfeldt vet naturligtvis vem det är som främst drabbas av de högre trösklarna; människor utan akademikerbakgrund och personer med utländsk bakgrund. Förändringarna håller på att återskapa en högskola där bara den vita akademikerklassen kan ta sig in - tvärtemot den förra regeringens ambition om en öppen högskola och livslångt lärande.
Vi lever i en kunskapsekonomi. Under de senaste åren har allt fler krav kommit på höjd kvalitet i den högre utbildningen - det är bra. En höjd kvalitet kan dock inte betyda en minskning av antalet studenter. Svaret måste i stället vara att utbildning kostar, att Sverige måste satsa på ökad arbetslivsanknytning i utbildningen, fler lärarledda timmar och ett gymnasium som tar sitt ansvar för att alla människor ska ha möjlighet till högre studier oavsett när i livet de önskar kliva in på högskolan, liksom ett vuxenutbildningssystem som välkomnar utbildningsintresserade, inte stänger dem ute. Vi har råd med högre utbildning - svensk ekonomi har inte råd med en underutbildad arbetskraft. Vi har inte råd med den utbildningspolitik som regeringen Reinfeldt fört under sitt första år vid makten.
Kajsa Borgnäs