Ibland är det lite lustigt att komma hem från semestern. Allt gammalt invant känns plötsligt ovant. Man ser med nya ögon på det som nyss var så självklart. Hemmet man är van att drälla runt i verkar plötsligt en aning främmande.
Man rör sig i det ungefär som i ett hotellrum, med en ny frihet och obundenhet vid gamla vanor och ting. I alla fall några timmar, under ett kort, vakuumartat hål i tillvaron, innan man funnit sig tillrätta igen och allt är som förr.
Om man varit utomlands slår det till redan på flyget eller färjan eller tåget sista biten hem. Oj, vad många som talar svenska plötsligt, nu får man se upp med vad man säger! Och så värmen och avslappningen som slår upp inombords - ja, det finns faktiskt en plats på jorden där de flesta talar svenska, precis som jag. En underbart vardaglig och småtrist och hemtam plats, där jag hör hemma, har hemortsrätt. Där jag vet vad som gäller, och där jag är med och bestämmer vad som gäller och inte bara måste anpassa mig hela tiden.
Eller, om man har varit ute på landet och kommer in till stan, det ovana i att över huvud taget höra så mycket prat och se alla människor och översköljas av allt som händer och låter på en gång. Ja, det är väl det här som är civilisation. Fast man tvivlar.
Och så politiken, som har haft semester den med. Eller åtminstone inte gjort något större väsen av sig i sommarregnet och sommarvärmen. Trots tidningarna till kaffet ute i solen, intill smältande smör och kladdiga marmeladfläckar, och trots sporadiska inloggningar på tidningssidor på internet, så känns även politiken en smula kantig och konstig. Utnämningar, sommartal, presskonferenser, utspel, debattartiklar, teves morgonsoffor - är det verkligen inte mer än så, det politiska livet?
Med ens framstår politikens värld som så fantastiskt begränsad och förutsägbar. Det kan hända vad som helst i landet och världen i övrigt - kris i åldringsvården, mord på öppen gata, etnisk rensning med tusentals döda, eller som nu senast ett strömhopp av förrymda våldsbrottslingar. De politiska konsekvenserna blir ändå alltid de samma. En presskonferens, en bekymrad politiker som försöker säga alla de rätta sakerna och utlovar till intet förpliktigande åtgärder. Folkstorm, upprörda insändare, krav på avgång, eventuellt påföljande avgång, annars ny presskonferens och nya rituella uttalanden. Stormen avtar vanligen efter ett tag, folk får nya saker att tänka på och politikerna pustar ut och allt är som förr igen, invant och enligt rutinen.
Ja, det politiska livet är som en stor maskin där nästan vad som helst, stort som smått, kan sugas in och komma ut i samma form. In skeppas smärta och njutning, hopp och tvivel, död, förstörelse och ofattbara rikedomar. Allt processas enligt beprövad metod och paketeras efter gamla välkända mallar. Ut kommer standardiserade politiska produkter som är lätta att känna igen. Folkmord blir folkmordskonferens, galningar som löper amok blir låtsasreform av psykvården och kollapsad fångvård blir nonsensartat löfte om nytt superfängelse. Behändigt och välbekant och lätt att skriva om.
Och så politikerna där de står i rampljuset, så självsäkra och för det mesta så löjligt lätta att genomskåda. På något vis alldeles nakna och avklädda inför omvärlden. Kanske tycker de att de behärskar situationen, i alla fall så länge de lyckas klamra sig fast vid makten. De inser nog inte hur exponerade och genomskinliga de i själva verket är. Att alla kan se deras maktlystnad, eller fåfänga, eller girighet, eller vad som råkar vara just deras svaga och omsorgsfullt dolda punkt.
Så starkt ljuset är där på politikens scen! Och så skoningslöst - åtminstone för dem som funnit sig till rätta i makten och som tror sig ha hemortsrätt där.