George W Bushs entusiastiska stöd för Israels premiärminister Ariel Sharon har kommit som en chock både för arabvärlden och för politiker och kommentatorer i Europa.
Nu blir läget ännu värre än det redan är, resonerar de flesta. Genom att ge ett så oförbehållsamt stöd åt Sharon har USA gjort sig omöjlig som fredsmäklare mellan israeler och palestinier.
Varför gjorde då Bush sitt utspel? Det var naturligtvis inte främst för att han uppriktigt gillar Sharon (fast det är möjligt att han faktiskt gör det).
Bushs utspel blir inte mera begripligt att av så många kommentatorer övertolkat honom och tror att USA nu är berett att ge sitt stöd åt Sharons förhoppningar om att i all framtid kunna behålla minst fem stora bosättningsområden på Västbanken och dessutom stora säkerhetszoner ikring dem.
Men så är det inte. Vad Bush gjort är att han i klartext säger ut vad en rad tidigare administrationer underförstått och vad också palestinska förhandlare insett är ofrånkomligt om man ska nå en fredsuppgörelse.
Amerikanerna slår fast att de palestinska flyktingarnas framtid måste lösas i den framtida palestinska staten och inte i Israel. Clintons fredsansträngningar stöp på att Arafat inte ville godta den tanken. I Israel finns nog inte mer än en handfull människor som har en annan mening än Bush i den frågan. Israel som en judisk stat skulle vara slut och landet kastas ut i totalt kaos om 1948 års flyktingar och deras barn och barnbarn skulle ges rätt att bosätta sig i Israel. Också palestinska förhandlare har i olika sammanhang medgivit att det i praktiken inte kan bli fråga om annat än ett rent symboliskt återvändande av ett fåtal flyktingfamiljer.
Bristen i Bushs utspel i denna fråga är att han inte säger någonting om vad han och den övriga världen bör göra för att rent praktiskt lösa flyktingproblemet. Hur ska flyktingarna kompenseras ekonomiskt? Hur ska man underlätta för dem att bosätta sig i det framtida Palestina?
Bushs andra kontroversiella ståndpunkt är att några av Israels så kallade bosättningar -- i realiteten städer och stadsdelar -- måste få vara kvar efter en fredsuppgörelse. Palestinierna måste kompenseras med annan israelisk mark. Under och efter Camp David-förhandlingarna var man mycket nära en enighet om detta. En sådan lösning ligger långt ifrån Sharons krav om att få behålla bortåt hälften av Västbanken.
I sak lär inte många vilja förneka att en uppgörelse förutsätter en sådan lösning -- sedan kan man vara hur kritisk som helst till att Israel alls byggt på palestinsk mark. Bushs synd är tydligen att han talar i klartext. Detta anses försvåra framtida fredsförhandlingar. Själv har jag svårt att begripa logiken i detta. Om palestinierna har ogrundade förhoppningar om vad USA och Europa kommer att vilja förmå Israel att gå med på, blir väl förhandlingarna svårare i stället för lättare.
Det viktigaste i presidentens budskap handlade emellertid om Gaza och det var Sharons plan att helt dra tillbaka de israeliska trupperna från Gaza och utrymma bosättningarna där som föranledde utspelet. Med denna plan gör Sharon en helomvändning och det är långt ifrån säkert att han får sitt parti med sig. Därför ville Bush lägga hela sin och USA:s tyngd bakom ett stöd för planen.
Är det bra att Israel utan en uppgörelse med palestinierna lämnar Gaza? Jag tror det. Det kommer inte att bli problemfritt, men det kommer på ett avgörande sätt att förändra fredsekvationen.
Sharon tror att han därmed lättare kan få behålla det han vill av Västbanken. Troligare är att utrymningen av Gaza blir första steget i en utmarsch också från Västbanken och att israelerna kommer att inse att det inte går att behålla bosättningarna där heller.
Men mycket hänger på hur palestinierna hanterar att Gaza hamnar helt under deras egen kontroll.