Syftet med den förändrade strandskyddslagstiftningen har varit att underlätta en positiv utveckling av bebyggelse och verksamheter på landsbygden. Både Naturvårdsverket och Boverket har dock i sitt förslag (Strandskyddsvägledning, remissutgåva 18/6 2009) tolkat förändringarna så att man får ett intryck att riksdagen har infört en ny förbudslagstiftning på området.
Först är innehållet svårt att ta till sig. I textmassan hanteras alla tänkbara risker, otillåtna tillvägagångssätt och mängder av restriktioner i stället för att beskriva hur kommunerna på ett positivt sätt kan använda sig av de nya paragraferna. Därefter kvarstår i promemorian de på tok för snäva avgränsningar som omfattar små vattensamlingar, tillfälliga vattendrag och små tjärnar. De sjöar och vattendrag som ska omfattas av de nya bestämmelserna bör markeras på en karta som är läsbar för berörda medborgare, kommuner och myndigheter.
Konsekvensen av all negativ skrivning, alla restriktioner och krav innebär inte någon hjälp för kommunerna i deras översiktplanering. Idén med strandskyddslagstiftningens förändringar har varit att få en bättre landsbygdsutveckling. Nu har förändringarna snarare fått karaktär av en försvårad och negativ bebyggelseutveckling med tanke på hur tillämpningen kan tolkas av i första hand våra länsstyrelser.
På flera ställen undrar man om lagstiftningens huvudsyften har missuppfattats. Om den ska fungera i fortsättningen får inte de statliga verken misstro den lokala demokratin och lokalt verksamma människors omdöme och förmåga och se dem som hänsynslösa exploatörer. För kommunernas ledningar och styrelser är det självklart att skydda värdefull natur och attraktiva områden. Många skrivningar är luddiga och misstroende. Man skriver att man ska undvika enstaka dispenser och skriver att det kan leda till att stora delar av landets stränder exploateras. Man kan stoppa allt genom en sådan skrivning.
Den orimligt hårda lagtillämpningen av strandskyddslagstiftningen som större delen av Sveriges landsbygd har utsatts för under lång tid har varit ett aktivt hinder för att utveckla små kommuner. Framför allt behövs det justeringar där man tar hänsyn till den radikalt olikartade verklighet som nu finns kring storstäderna jämfört med den svenska landsbygden.
Slutsatsen av genomgången av remisspromemorian är att den måste omarbetas i en helt annan och positiv anda. I dag är den med gällande text en förbudsskrift som inte underlättar för kommunens planering och en positiv landsbygdsutveckling. Vi har upplevt allt för många exempel där länsstyrelser agerat som överkontrollerande domare än som konstruktiva samarbetspartners. Låt nu inte riksdagens beslut förfuskas genom en orimlig tillämpning.
Calill Ohlson