Yngre tonårstjejer är i stort sett fredlösa, i Västeuropa i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Få anmälda fall av sexövergrepp drivs vidare och de fällande domarna är få. Den dystra bilden gav professor Christian Diesen vid ett seminarium i riksdagen om våldtäktslagstiftningen. Hovrättens friande dom mot de tre män som stod åtalade för gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka i Skäggetorp i augusti tycks ge ytterligare belägg för Diesens påståenden.
För att någon ska kunna fällas för våldtäkt krävs enligt dagens lagstiftning att åklagaren kan bevisa att gärningsmannen fysiskt betvingat sitt offer eller hotat med våld för att tvinga sig till sex. Hovrätten skriver att mycket tyder på att flickan "känt sig tvingad att delta i de sexuella handlingarna", men att åklagaren inte kunnat bevisa att hon blivit fysiskt tvingad.
Det finns goda skäl att ändra lagen, så att åklagaren i våldtäktsmål istället ska visa att mannen inte fått kvinnans samtycke till det sexuella umgänget. Dagens lagstiftning kan sägas bygga på utgångspunkten att kvinnan är tillgänglig tills hon gör motstånd. En samtyckesreglering utgår ifrån att kvinnan inte är tillgänglig förrän hon säger ja.
Det finns en moralisk kraft i en lagstiftning som sätter kvinnans samtycke i fokus. Att sex förutsätter ömsesidighet är nog självklart för de flesta, men det kommer inte till tydligt uttryck i lagen. En förändrad lagstiftning skulle sända en otvetydig signal, inte minst till de killar och män som inte respekterar tjejers sexuella integritet.
Rätt använd kan en samtyckesbestämmelse också ge en förändrad diskussion vid till exempel rättegångar. Fokus skulle riktas på hur gärningsmannen agerade för att förvissa sig om att samtycke förelåg. I Skäggetorpsfallet skulle frågan till de tre gärningsmännen ha varit hur flickan gav sitt samtycke - vad som hade fått dem att tro att en kraftigt berusad flicka som nyss fyllt 15 ville ha sex, inför ögonen på en 14-årig kompis, med tre vuxna män som hon bara kände flyktigt.
En samtyckesregel skulle också eventuellt leda till att några fler handlingar blev straffbara. Det blir till exempel betydligt mer riskabelt att - som i Skäggetorpsfallet - ha sex med en kraftigt berusad flicka, eftersom det blir svårare att fatta ett beslut om samtycke och att kommunicera det ju mer berusad man blir.
Det är viktigt att betona att det aldrig kan bli fråga om att vända på bevisbördan. Det är alltid åklagaren som ska bevisa att brott förekommit, till exempel att samtycke inte givits. Även med en samtyckeslagstiftning skulle bevisläget i våldtäktsfall vara svårt, särskilt om det inte finns vittnen eller annan stödbevisning.
En samtyckesreglering skulle vara ett led i kampen mot sexbrotten och för flickors och kvinnors rätt till sin egen kropp. Om det hade påverkat Skäggetorpsfallet vet ingen, men det är tänkbart.
ANDREAS NORLÉN