Problemet med svenska daghem är att kunderna utvecklas till vilddjur eller kuschade mesar. Det är inte så bra ty enligt riksdagsbeslut är avsikten den motsatta: Barnen ska fostras till demokratiska medborgare som visar solidaritet med samhälle och individ.
Hur kunde det gå så snett?
Staten förbisåg att dagisbarn inte kan läsa och förstå relevanta lagtexter. Följden blev att djungelns lag tog över: de starka tog för sig och de svaga blev utnyttjade eller trängdes undan.
Men förskollärarna borde väl ha ingripit? Nja, deras situation blev inte lätt när den försämrades hastigt. Nästan all manligt personal fördrevs eftersom den ansågs anstucken av pedofila böjelser. Den kvarvarande personalen, kvinnorna, fick ansvaret för allt större barnflockar. Deras roll reducerades till övervakning, blöjbyte och matning.
De unga klienterna hänvisades till sig själva. Ljudnivån steg. Små och vuxna individer utan starka stämband - och manligt djupa stämmor fanns inte längre - hade inga möjligheter att överföra och ta emot budskap (det vill säga prata utan att skrika).
De stora barnkullarna är utmärkta härdar för mikrober av olika slag. Smittosamma sjukdomar härjar ofta vilket betyder att små barn är infekterade upp till hundra dagar per år. Om inte Alexander Flemming upptäckt penicillinet 1929 skulle dödligheten på våra daghem vara helt oacceptabel. Verksamheten hade blivit en marginell företeelse dit enbart hittebarn hänvisats i avvaktan på fosterhemsplacering.
Många kunder blir alltså tidigt beroende av antibiotika. Hur detta påverkar immunförsvaret hos den vuxna individen är för tidigt att utvärdera. Vi får hoppas på det bästa, det vill säga att den virulenta barndomsmiljön inte ska försvaga kroppen i ett senare skede och att de sjukdomsalstrande mikroberna inte ska bli resistenta och därmed farligare. Utvecklingen är tyvärr inte odelat positiv.
Vad säger då barnens föräldrar? Det är oklart eftersom de inte tillfrågats, vilket kan synas vara ett förbiseende eftersom barnens hälsa på både kort och lång sikt även berör dem. Men sannolikt har de inte satt sig in i problematiken eftersom deras koncentration är helt fokuserad på förvärvsarbete - det är ju därför de inte har tid att själva fostra sina barn.
Föräldrar har emellertid rätt att vara hemma för vård av sjukt barn. Då ges möjligheten till närmare studium av telningarnas hälsa. Observanta föräldrar kan då fråga sig varför barnen plågas av tinnitus redan innan de börjat i första årskursen i grundskolan.
Denna oro är obefogad. Myndigheterna har slagit fast att daghemssystemet främjar landets ekonomiska tillväxt på ett optimalt sätt. Därmed är också givet att merparten medborgare mår bra, också de allra yngsta. Detta är fundamentalt. En försämrad tillväxt skulle leda till minskad daghemsverksamhet på grund av den oerhörda kostnaden. Föräldrarna skulle då tvingas ta ansvar för sina barn själva och konsekvenserna skulle bli oöverskådliga. Man kan tala om en katastrof. Spädbarn skulle få vistas övergivna i hemmen åtta timmar per dag - kanske rent av tio timmar då resor till och från arbetet plus nödvändiga inköp bör adderas till föräldrarnas bortovaro - vilket är orimligt. Vi lever ju i ett civiliserat samhälle. I varje fall är det vår målsättning att göra det.
Hur ska vi då hantera problemet som antyddes inledningsvis? Om vi alltjämt har jämlikhet, solidaritet och rättvisa som övergripande mål blir det svårt. Det gäller alltså att anpassa målen efter de förutsättningar som den yngsta generationen lever under. Anpasslighet måste lyftas fram som en eftersträvansvärd dygd, och starka stämband bör alla få möjlighet att träna sig till. Annars blir diskrepansen mellan ideal och verklighet för stor och samhällets färdriktning in i framtiden förblir kompasslös.
KRÖNIKAN