Det verkar som om socialdemokratin förblir i regeringsställning också under detta sekel. Så länge oppositionspartierna enbart ägnar sina krafter åt att äta upp varandra förblir de svaga och helt fixerade på att klara livhanken dag för dag. Några av dem försvinner väl och andra kommer till. Socialdemokraterna sitter med armarna i kors och kan kosta på sig att filosofera fram och tillbaka inom områden som krisar. Dit hör sjukvården.
Är det Göran Perssons handgripliga kontakter med sjukvården på senare tid som fått honom att inse att det är något som är sjukt i den, något allvarligt sjukt, något dödligt? Hur som helst har han skickat fram sitt personliga språkrör samordningsminister Pär Nuder med en artikel i Dagens Nyheter som vittnar om distans till sakernas nuvarande tillstånd och kanske rent av ett nytt tänkande.
För mig som i drygt ett kvartssekel beskrivit landstingen som dinosaurier, allt mer obsoleta i en liberaliserad värld, är det mycket glädjande att se en inflytelserik politiker försöka kravla sig upp ur de inkörda hjulspåren: "Tiden är mogen att pröva landstingens framtid", skriver Nuder. "Det är inte säkert att två direktvalda kommunala församlingar är det bästa längre." Han syftar på att ansvaret för vården är uppdelat på landstingen och kommunerna, själva sjukvården på de förra och omsorgen på de senare. Det är ju tänkt att de båda jätteorganisationerna ska samordna sina insatser i varje enskilt fall och det kräver, som var och en borde inse, en enorm byråkrati. För patienten är det ointressant vem som står för det ena eller andra, uppdelningen blir förvirrande och obegriplig.
Som tredje part finns dessutom staten som ansvarig för sjukförsäkringen med dess väldiga kostnader för sjukfrånvaro och sjukpensionering.
Nuder hänskjuter frågan till Ansvarskommittén som har i uppgift att utreda om några grundläggande organisatoriska förändringar i den offentliga samhällsorganisationen behövs. Den ska nu via tillläggsdirektiv analysera hur strukturen och uppgiftsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner påverkar förutsättningarna att styra hälso- och sjukvården. Det handlar bland annat om principiella avvägningar. Nuder frågar: "Hur ska vårdkedjan hållas ihop så att vårdens resurser fördelas så effektivt som möjligt? Hur ska vi samtidigt få en bättre nationell samordning av den högspecialiserade vården?"
Samtidigt som Nuder betonar att hälso- och sjukvården är den viktigaste delen av den offentliga verksamheten ifrågasätter han om tre direktvalda parlamentariska nivåer är den bästa lösningen. Ansvarskommittén ska därför se över dagens modell med två direktvalda kommunala parlamentariska församlingar, kommuner och landsting.
Inte minst östgötarna har fått erfara på senare tid hur illa sjukvården fungerar och framför allt hur illa den kommer att fungera i framtiden. Prioriteringslistorna - sjukdomar som överhuvudtaget inte ska behandlas - är ett groteskt exempel, den politiska styrningen av den avancerade sjukhusvården ett annat. När det går så långt att öppna demonstrationer och lokal folkomröstning anordnas blir problemen ohanterliga både medicinskt och politiskt. Vi börjar fråga oss om vi överhuvudtaget kommer att få vård och omsorg när vi behöver den.
Än så länge är det bara moderaterna som kräver landstingens avskaffande. När det nu också finns sådana tankar i statsministerns kansli kan man hoppas på ett genombrott. Men det kan ta tid. Landstingspolitikerna är en mäktig maffia. Den slår vakt om sina uppdrag, den finns i alla partier. Och horderna av byråkrater med överbetalda landstingsdirektörer i spetsen kommer inte frivilligt att maka sig bort från sin bekväma tillvaro i sjukvårdsmonopolets ljudisolerade rum.