I höst ska skriftliga omdömen om elever bli obligatoriskt från årskurs ett. Förbudet mot betygsliknande omdömen tas bort och därmed kommer - i samband med utvecklingssamtalen - föräldrarna att få en muntlig och skriftlig information om hur det går för barnen i skolan. Mot detta har några, kanske främst vissa partiföreträdare och personal inom skolan, opponerat.
Vi är många som reagerar med ryggmärgen och känner en tvekan till att förstaklassare - sjuåringar - ska behöva uppleva "trycket" av att få ett skriftligt omdöme. Stackars de som redan som barn ska behöva möta kravsamhällets hårda villkor.
I dag är det en skyldighet för läraren att i samtal informera föräldrarna om barnens utveckling i skolan. Och ingen har protesterat mot detta. Vad är då skillnaden mellan i dag och det som tar vid när höstterminen börjar och varför reagerar en del med så starka ord och kraftiga avståndstaganden? Enligt min uppfattning består skillnaden av ett papper där läraren har skrivit ner sitt omdöme om eleven. Allt i övrigt är lika.
En möjlig lösning på problemet - för att få känslorna att svalna - skulle vara att de föräldrar som inte vill ha något skriftligt omdöme kan anmäla detta till skolan och då få valfriheten att slipper läsa det som läraren redan ska ha redovisat muntligt. Skulle föräldrarna då utnyttja den möjligheten? Förmodligen inte så många.
Det är nog rimligt att anta att dagens föräldrar, som är huvudintressenterna i denna fråga, inte kommer att tacka nej till att deras barn även får sitt omdömen på ett papper. Ett dokument som går att spara och som framöver kan användas som underlag i samtalen med skolan. Missförstånd och otydligheter bör lättare kunna undvikas när alla parter runt eleven även har en skriven handling att luta sig mot.
Klas Thorberg