Den senaste tiden har Corren haft många artiklar om asylsökande och om hur vedervärdigt Migrationsverket sköter sin uppgift. Vi har fått läsa om hur omänskliga vi svenskar är, att vi hyser människoförakt, är inhumana och islamofober.
Jan Johansson skriver den 17/2-09 att "det finns ingen rimlig chans att på saklig grund få det skydd som FN-deklarationen anger (...) När kommer beslutsfattare på Migrationsverket att ställas till svars för beslut som leder till att asylsökande utsätts för kränkande och förnedrande behandling?"
Rättschefen Mikael Ribbenvik säger att Migrationsverket hittills inte har gjort något fel men vi måste anpassa oss till hur omvärlden ändras.
Och 24 svenska kyrkor tillsammans med ärkebiskopen dömer ut utlänningslagen och vill att alla sjuka asylsökande ska få stanna.
Svenskarna är islamofober som inbillar sig allt möjligt ont om muslimer och därför bör vi utbildas, säger Jan Hjärpe, Men inte behöver vi inbilla oss, vi bara läser tidningar och böcker. Det är inte skåningar och frälsningsarmen som är självmordsbombare och som lägger ut vägminor och förbjuder flickor att gå i skolan och slår ihjäl flickor som har haft en pojkvän, det är islamister som bedriver heligt krig. Men så fort något av detta förs på tal får vi höra att detta står inte i Koranen. Men blir man ihjälslagen så blir det inte roligare för att det inte står i Koranen. Det blir gjort i alla fall, och det blir gjort i religionens namn.
För föreställningen som lever i många muslimer är att det är Allahs röst som talar. Och moskén har muslimer med sig, vart de än flyttar, för religionsfrihet, det har alla människor. En svensk kristen har ett kors om halsen och går till kyrkan och tycker om klockringning och om psalmer och tror på Gud, som vi alla gör i hemlighet när vi är lessna, och han gör inte stort väsen av sig. Men en muslim som är troende muslim, han och hon märks på de krav som framställs. Och kraven kallas religiösa rättigheter, och de sträcker sig utanför moskéns väggar.
Och det är det vi svenskar inte alltid gillar. Inte att människor kommer hit som flyktingar, men att de vill bestämma över hur de ska ha det. Som om jag bjöd in gäster till mig och de inte gillar tavlorna jag har, ifall jag hade Zorn på väggarna, och inte gillar maten heller. Och som det har blivit nu, med inget fläsk i skolmaten och inte skolavslutningar i kyrkan och inte flickgympa, och särskilda baddagar för muslimska kvinnor i baden för att det garanterat inte ska finnas en karl inom synhåll, och slöja och burka i skola och arbete. Allt krävs och ska ha rätt till sin plats i vardagen, och är det så att vi inte gillar det, då får vi höra att då får vi väl vänja oss.
Jag tycker inte det är det minsta underligt att svenskarna inte gillar allt detta utan känner sig rent överkörda. Som om vi stod vid vägkanten och tittade på. Det är självklart att folk som behöver skydd ska få det, men vi vill inte bli överkörda av flyktingarna själva eller av överstepräster av olika slag som talar om hur omänsklig och inhuman jag är när jag inte tycker att alla asylsökande har rätt till allt. Och att när integrationen inte fungerar är det alltid svenskarnas fel.
Är det så konstigt att man som värdfolk inte tycker om att gästen börjar möblera om i det hem och samhälle han i nöd har valt att flytta till? Möblerar om i stället för att slå rot i den jord de nu säger sig vilja leva vidare i, tillsammans med oss som redan bor här. Med oss, inte bredvid, med särskilda regler.
Och varför är de svenska imamerna så tysta med att det som muslimer allmänt tror är religiösa föreskrifter inte är något som Koranen föreskriver? Regler som i länder som Pakistan och annorstädes är gravt inskränkande för kvinnors liv och som det där är svårt att få ändring på, medan det i Sverige finns alternativ. Är det inte det framtida livet i Sverige som är det viktigaste för alla? Därför, att underlätta för invandrare att bli med i det svenska borde vara huvudintresset för imamerna?
Och vad blir utgången av all denna misstro mot svenskar och domstolar när generaldirektör Eliasson nu vill utöka Migrationsverkets etiska råd med en imam? Litar inte heller generaldirektören på Migrationsverket och domstolarna? Ska det bli här som i Iran, där det är mullorna som styr både i moskén och i domstolarna? Är våra domare för lite religiösa? Allt i enlighet med vad föredragshållaren Eva Hamberg sa på Migrationsverkets konferens om religion och asyl, nämligen, att en vanlig sekulariserad svensk inte skulle inbilla sig att hon begrep sig på religion, där skulle vi lägga ner vapnen, och Jan Hjärpe höll med i stort sett.
Ska det bli så att de individuella rättigheterna får vika för gruppidentitetens större rättigheter? Blir det verkets policy framöver?
Det vill jag få Dan Eliassons och rättschefen Ribbenviks svar och synpunkter på.