Revolten i Gaza handlar om vem som skall fylla det maktvakuum som kommer att uppstå efter det israeliska tillbakadragandet. Den form revolten tagit sig, ett uppror mot den palestinske presidenten Yassir Arafats korrupta styre, talar sitt tydliga språk: Arafat är inte den självklare ledaren för de över miljonen palestinier som bebor en av världens mest tättbefolkade landremsor.
Det kan synas märkligt. Arafat är ändå det palestinska motståndets ledare sedan mer än 30 år, och han har en gång också överlägset valts till president (i ett val som förvisso är förlegat sedan några år tillbaka).
Arafats belägenhet kommer sig av att han aldrig har lyckats eller, riktigare uttryckt, velat ta steget från motståndsman till statsman. Han har vid varje enskilt avgörande hellre valt att agera som den fruktade gerillakämpen som aldrig ger upp kampen, än statsmannen som, utan att avvika från de långsiktiga målen, tar ett steg i taget, söker bredast möjliga stöd och omvärldens förståelse.
Arafat är inte på något sätt unik. Snarare tillhör hans oförmåga att hänga av sig pistolhölstret regeln än undantaget. Zimbabwes Robert Mugabe är ett annat exempel på samma fenomen.
När man diskuterar Arafats oförmåga att sluta vara motståndsman brukar Sydafrikas Nelson Mandela nämnas som ett exempel på motsatsen. Konkret har detta bland annat gestaltat sig i hur Arafat respektive Mandela kom att hantera de ofrånkomliga förhandlingar som alltid måste äga rum med motståndarsidan.
Arafat, med sin bakgrund i underjordiskt organisationsarbete och långa perioder av exil, klargjorde aldrig för den egna befolkningen vilka kompromisser som ingick fredsprocessen i Oslo. Han var van vid att säga ett och göra annat eller säga två oförenliga saker till två olika lyssnarskaror, och han fortsatte att agera därefter.
Han utlovade sålunda att Jerusalem skulle bli den palestinska huvudstaden, men skickade en av sina underhuggare, Mahmoud Abbas (Abu Mazen) att framförhandla en lösning som innebar att den palestinska administrationen skulle sätta sig i byn Abu Dis utanför Jerusalems nuvarande stadsgränser och där utropa sin huvudstad. När planen läckte förnekade han den och tog avstånd från tanken.
I kontrast mot detta förhandlade Nelson Mandela med betydligt mer öppna kort. Han var alltid beredd att förklara sig inför sina anhängare och arbetade hårt för att få dem att acceptera kompromisser, i stället för att låtsas som att fullständiga segrar stod för dörren.
Mandela visade också en stor förståelse för sina motförhandlares motiv och misstankar, vilket gjorde det möjligt för honom att läsa av deras taktik och inta positioner som på förhand kunde dämpa deras farhågor.
Men man behöver inte gå så långt som till Sydafrika för att hitta en kontrast till Arafat. Ett på det personliga planet av egenskaper förvisso mindre sympatiskt, och ändå närmare exempel, finns i den israeliske terroristledaren och sedermera premiärministern Menachem Begin.
Jagad av engelsmännen och avskydd av de politiska ledare som kom att grunda Israel, blev Begin den som ändå till slut förhandlade fram Israels fredsavtal med Egypten under Anwar Sadat 1978. Just hans bakgrund som hökaktig politiker blev också den merit med vilken han kunde övertyga skeptikerna i Israel att utrymningen av Sinai och freden med Egypten inte innebar landsförräderi.
Israel hade haft det betydligt svårare om Arafat hade varit en Mandela eller en Begin. Men både i Jerusalem och i omvärlden hade tryggheten varit större om det inte suttit en statsman och inte en övervintrad motståndsman vid det palestinska rodret.