Revolten i Gaza handlar om vem som skall fylla det maktvakuum som kommer att uppstÄ efter det israeliska tillbakadragandet. Den form revolten tagit sig, ett uppror mot den palestinske presidenten Yassir Arafats korrupta styre, talar sitt tydliga sprÄk: Arafat Àr inte den sjÀlvklare ledaren för de över miljonen palestinier som bebor en av vÀrldens mest tÀttbefolkade landremsor.
Det kan synas mÀrkligt. Arafat Àr ÀndÄ det palestinska motstÄndets ledare sedan mer Àn 30 Är, och han har en gÄng ocksÄ överlÀgset valts till president (i ett val som förvisso Àr förlegat sedan nÄgra Är tillbaka).
Arafats belÀgenhet kommer sig av att han aldrig har lyckats eller, riktigare uttryckt, velat ta steget frÄn motstÄndsman till statsman. Han har vid varje enskilt avgörande hellre valt att agera som den fruktade gerillakÀmpen som aldrig ger upp kampen, Àn statsmannen som, utan att avvika frÄn de lÄngsiktiga mÄlen, tar ett steg i taget, söker bredast möjliga stöd och omvÀrldens förstÄelse.
Arafat Àr inte pÄ nÄgot sÀtt unik. Snarare tillhör hans oförmÄga att hÀnga av sig pistolhölstret regeln Àn undantaget. Zimbabwes Robert Mugabe Àr ett annat exempel pÄ samma fenomen.
NÀr man diskuterar Arafats oförmÄga att sluta vara motstÄndsman brukar Sydafrikas Nelson Mandela nÀmnas som ett exempel pÄ motsatsen. Konkret har detta bland annat gestaltat sig i hur Arafat respektive Mandela kom att hantera de ofrÄnkomliga förhandlingar som alltid mÄste Àga rum med motstÄndarsidan.
Arafat, med sin bakgrund i underjordiskt organisationsarbete och lÄnga perioder av exil, klargjorde aldrig för den egna befolkningen vilka kompromisser som ingick fredsprocessen i Oslo. Han var van vid att sÀga ett och göra annat eller sÀga tvÄ oförenliga saker till tvÄ olika lyssnarskaror, och han fortsatte att agera dÀrefter.
Han utlovade sÄlunda att Jerusalem skulle bli den palestinska huvudstaden, men skickade en av sina underhuggare, Mahmoud Abbas (Abu Mazen) att framförhandla en lösning som innebar att den palestinska administrationen skulle sÀtta sig i byn Abu Dis utanför Jerusalems nuvarande stadsgrÀnser och dÀr utropa sin huvudstad. NÀr planen lÀckte förnekade han den och tog avstÄnd frÄn tanken.
I kontrast mot detta förhandlade Nelson Mandela med betydligt mer öppna kort. Han var alltid beredd att förklara sig inför sina anhÀngare och arbetade hÄrt för att fÄ dem att acceptera kompromisser, i stÀllet för att lÄtsas som att fullstÀndiga segrar stod för dörren.
Mandela visade ocksÄ en stor förstÄelse för sina motförhandlares motiv och misstankar, vilket gjorde det möjligt för honom att lÀsa av deras taktik och inta positioner som pÄ förhand kunde dÀmpa deras farhÄgor.
Men man behöver inte gÄ sÄ lÄngt som till Sydafrika för att hitta en kontrast till Arafat. Ett pÄ det personliga planet av egenskaper förvisso mindre sympatiskt, och ÀndÄ nÀrmare exempel, finns i den israeliske terroristledaren och sedermera premiÀrministern Menachem Begin.
Jagad av engelsmÀnnen och avskydd av de politiska ledare som kom att grunda Israel, blev Begin den som ÀndÄ till slut förhandlade fram Israels fredsavtal med Egypten under Anwar Sadat 1978. Just hans bakgrund som hökaktig politiker blev ocksÄ den merit med vilken han kunde övertyga skeptikerna i Israel att utrymningen av Sinai och freden med Egypten inte innebar landsförrÀderi.
Israel hade haft det betydligt svÄrare om Arafat hade varit en Mandela eller en Begin. Men bÄde i Jerusalem och i omvÀrlden hade tryggheten varit större om det inte suttit en statsman och inte en övervintrad motstÄndsman vid det palestinska rodret.