I dag tycks utbudet av arbetstillfällen vara klart mindre än efterfrågan. Många är arbetslösa och de flesta jobb lockar absurt många sökande. Turerna i valrörelsen var - mot denna bakgrund - besynnerliga.
Alliansen hävdade att de arbets- sökande borde bli mera energiska (ännu mera tryck på efterfrågan!) och att företagen borde få lättare att göra sig av med folk (minska utbudet av "fasta" jobb, för att möjligen öka det totala utbudet). Socialdemokratin inväntade tillväxt för att utbudet skulle öka av sig självt.
Båda dessa partipolitiska hållningar innehåller tekniska problem. Men grundfrågan kvarstår: borde vi inte arbeta mer?
Den moraliska laddningen i en sådan fråga kan man inte komma undan. Vi har ett arv från Calvin och Luther: en protestantisk etik som den store samhällsvetaren Max Weber fann synnerligen passande för både lönearbetare och entreprenörer i en kapitalistisk ekonomi.
Men det finns två grundläggande strukturfrågor som varje modernt samhälle ställs inför: ºHur fördelas köpkraft i befolkningen? ºHur mobiliseras arbete till de arbetsuppgifter som behöver utföras?
Det är två olika frågor, men de hänger ihop. Vi har i Sverige hittills svarat ganska hyggligt på den senare frågan. Däremot har dessa svar lett oss till allt konstigare svar på den förra.
Några nyckeltal är belysande. Ett är hur många personer som en genomsnittlig arbetande i näringslivet "försörjer" (offentligt anställda och icke-arbetande). Det talet har ökat från en halv person 1965 till nära en och en halv person i dag. Det andra är förhållandet mellan icke-arbetande (försörjda) och arbetande, som under samma tid har vuxit från 0,3 till 0,66.
Detta ställer oerhörda krav på fördelningssystemet: i form av skatter, socialförsäkringsavgifter och arbetsgivaravgifter. Vi har kommit till vägs ände med den gamla, skattefinansierade, svenska modellen. Det är kanske sorgligt men matematiskt begripligt.
Men här kan historien komma till hjälp. Totalt sett har volymen i betalt arbete varit nästan konstant under hela 1900-talet: kring sju miljarder timmar per år. Men arbetet har gradvis lagts ut på allt fler personer: en arbetstidssänkning till hälften (ungefär i takt med befolkningsökningen). Denna historiska trend av arbetsdelning - att "dela på jobben" - bröts kring 1980. Samtidigt fick vi problem...
Vi behöver inte arbeta mera för vår materiella försörjning. Industrin och de materiella näringarna kommer med teknikens hjälp fortsätta att "förstöra jobb" - liksom de gjort i nära 50 år.
Vi behöver däremot bibehålla och öka arbetet i välfärdssektorn. Det vi bör sträva efter är att fler än i dag får sin försörjning genom arbete. Det stämmer både med moralen - att man skall göra rätt för sig - och med det postindustriella samhällets "tekniska" krav.
Detta innebär en fortsatt arbets- delning: att flera personer arbetar på var för sig kortare tid. Utöver den tekniska nytta (bland annat för skattekvoten) som detta kommer att göra kan vi få en rad mänskliga fördelar: kortare arbetsdagar, livslånga möjligheter till studier och personlig utveckling, mera tid för barn och för ideellt arbete.
Artikelförfattaren utkommer i dagarna med boken Ekonomi på plats (CKS, Campus Norrköping)
Lars Ingelstam