Är verkligen allt som görs i Linköping bra och allt som görs i Norrköping baserat på tvivelaktiga motiv? Det frågar man sig när man läser Linköpings flygplatschef Torbjörn Mortensens inlägg i Corren den 20 februari.
Vi förstår att trots att Norrköping är den större ursprungliga regionflygplatsen med kapacitet att ta emot större passagerarplan och fraktflyg, så är det viktigt för Saab att ha kvar en flygplats och att det är prestige för Linköping att kunna erbjuda en egen flygplats. Därför har Saab och Linköping beslutat sig för att man på olika sätt subventionerar flygtrafiken. Men var finns motsvarande förståelse från Torbjörn Mortensens sida?
Han misstänkliggör den typ av stöd som näringslivet i Norrköping tillsammans med kommunen ger. Samtidigt vet han att detta stöd till flyglinjer har fått grönt ljus från den svenska regeringen och EU och tillämpas också på många andra håll i Sverige och övriga Europa.
Vad är nyttan med att misstänkliggöra den ena typen av ekonomiskt stöd som bättre än den andra? Både ni i Linköping och vi i Norrköping stöder vår flygtrafik, eftersom vi bedömer att den tillför våra respektive städer en viktig service. Linköping och Norrköping är dessutom inte ensamma om att ha subventionerade flygplatser. Merparten av alla flygplatser i Sverige är på olika sätt subventionerade.
Linköping måste sluta se Norrköpings flygplats som konkurrenten och inse att den stora gemensamma konkurrenten är Arlanda som fortfarande tar mer än hälften av vår marknad. Av totalt 600 000 flygresenärer till och från Fjärde Storstadsregionen flyger 250 000 från Arlanda, knappt 200 000 från Linköping och Norrköping.
Låt oss erkänna varandras berättigande och samarbeta för att i stället förbättra servicen ytterligare för våra flygbolag och för våra passagerare. Då skulle vi med gemensamma krafter kunna erövra merparten av alla de affärsresenärer som i dag flyger från Arlanda.
Torbjörn Mortensens oförmåga att förstå att vi har två flygplatser, eftersom det i dag inte finns något annat alternativ, utvecklar inte flyget, men riskerar att helt i onödan skada samarbetet mellan städerna och får hans tal om samverkan att framstå som läpparnas bekännelse.
Mari Torstensson