Correns Annika Rhen citerar (7/11) Thorbjörn Larsson i Värdighetsutredningen:
"Det råder en vilsenhet bland många kommuner om hur man ska utvärdera sin äldreomsorg. Genom gemensamma indikatorer kan ett system skapas så att Linköping och andra ska kunna mäta omsorgen."
Avsaknaden av bra utvärderingsinstrument kan vara ett problem - men långt ifrån det största. Det största problemet är i stället att ekonomismen har fått breda ut sig i den offentliga verksamheten. På bekostnad av humanismen.
Sedan Aristoteles tid har målet i politiken varit att skapa "det goda samhället". Olika ideologier uttolkar hur ett sådant bör se ut. Teknik, ekonomi, lagar och regler är medel.
I företag är det tvärtom. Målet är att gå med vinst, medlet att sälja tjänster eller varor. Kvalitet kan vara en konkurrensfaktor - men behöver inte vara det. Även mindre bra varor och tjänster går att marknadsföra.
I början på 1990-talet skedde en omdaning av politiken. Mål och medel bytte plats och kommunen liknades allt oftare vid ett företag. Målet "att göra gott" byttes ut mot "ekonomisk slimmat", "att inte göra mer än nödvändigt enligt ett pressat avtal". Kvalitet behövde inte längre stå i främsta rummet.
Därmed kan det vara bättre att vara ovetande om verksamheters innehåll, än att utvärdera dem och få fram kunskap om brister och utvecklingsmöjligheter i kvalitet och trivsel - något som kan upplevas kostnadsdrivande. Det är ett skäl till bristen på utvärderingar i dag.
Paradoxalt nog rullade under 1990-talet mätinstrument och kvalitetssäkringar in i en strid ström på den kommunala arenan.
Raffinerade, teknokratiska modeller skulle komplettera köp- och säljmodellen och invagga medborgarna om att det fanns ett kvalitetstänk.
Strömmen av sådana hyllvärmare har emellertid ebbat ut: För det första fungerade aldrig teknokratin särskilt bra inom vården och omsorgen.
För det andra saknades det ett genuint, humanistiskt intresse, då effektivitet och rationalitet var viktigare.
Konsultföretag och kvalitetsutvecklare kom, tjänade pengar och gick.
I dag står politiken inför en nygammal utmaning. Att utifrån humanistiska ideal ställa upp mål för "det goda samhället" och sedan ställa frågor som: Hur ska vi realisera dem? Hur skapar vi medel och resurser?
För detta krävs en politisk vilja att inte underordna sig negativa framtidsscenarier som dagens ekonomer ofta målar upp - där vi ska anpassa oss mer och mer efter allt mindre medel ("det nya determinerade målet").
Återta i stället makten över ekonomi och teknokrati för att diskutera hur "det goda samhället" ska se ut.
Lars-Åke Gustafson