En kvinna jag inte känner eller vet vem hon är har lärt mig en hel del om livet, men också gjort mig sorgsen - men alls inte på ett förlamande vis. Hon heter Siiri Matvejevna.
Hon har samlat några berättelser i en till synes anspråkslös bok, som heter "Välkommen till Sverige: Boken om de finska krigsbarnen" (Akaki Books, ISBN 87-90428-00-5). Ingen av berättelserna är påhittade. De består av torr prosa ur protokoll eller av på trevande språk skrivna privatbrev. Boken handlar om en av de mest omfattande förflyttningar av barn som nånsin förekommit. Den av de ca 70 000 finska barn som under åren 1939 till 1945 gavs en fristad i Sverige undan krigets fasor. Boken är en helt okommenterad utgåva av de officiella dokumenten och privata breven.
Här kommer fattiga finska föräldrar och barn läsaren anonymt till mötes. Så här kan det låta i ett torrt protokoll om några barns öde:
"2 år, född 1942 ankomstår 1944. Stannade i Sverige. Adopterad.Fader timmerman.
8 år, född 1934 ankomstår 1942.Avlidit som 10-åring den 21 juni 1944 på Centrallasarettet i Arvika. Fader arbetare.
2 år, född 1940. Åter som 4-åring med tåg över Haparanda."
Eller så här står det i ett tackbrev till ett svenskt fosterhem efter det att mor och barn - språklöst - kunnat återförenas i Finland:
"De hjärtligaste hälsningar från mig och mina barn. De kom fram friska och må alldeles utmärkt. För all omvårdnad som de blivit delaktiga av under sin vistelse i Sverige ber jag härmed att få uttala mitt hjärtliga tack.
S. (dotter) minns så ofta mamma L. och vi antar därför att hon längtar lite efter dem. Då hon vaknade första morgonen började hon gråta och ropa mamma L.
S. kan ännu inte finska men vi förstår henne redan rätt så bra. Ni blev väl förvånade när vi ville ha hem barnen, men jag fick en sådan längtan efter dem att jag inte kunde sova på nätterna.
Må Gud välsigna er, ert hem, ert folk och ert fosterland.
T. W. med familj."
Siiri Matvejevna har avstått från att analysera och kommentera dessa och andra dokument. Hon har velat göra en historia känd, inte döma och värdera. Jag tror att hon menar att varje tolkning rycker blicken bort från det centrala, från sorgen. Här handlar det nämligen inte om skuld eller förtjänst, ont eller gott, kunnigt eller okunnigt.
Barnen får en identitetsbricka runt halsen, sätts på tåget eller färjan i sällskap med många andra barn och en främmande färdledare. Många vet inte varför, runt om dem talas ett språk de inte förstår, förvirrade och utlämnade. I Sverige bor de oftast i fosterhem, ibland ett halvår, ibland i flera år, ibland för alltid. De får mat, sjukvård, fred och inte sällan kärlek.
Hemma i Finland igen har många glömt sitt modersmål, pappa är död och mamma beundrar det lilla barnet som ber aftonbön och äter med bestick likt en svensk borgarfru eller en väluppfostrad bondmora. Samma förvirring för barnet än en gång.
Detta handlar om finska föräldrar som hamnar i det omöjliga, i smärtsam nödvändighet och sorg blandad med tvetydig tacksamhet. Det handlar om barn som inte har nåt att säga till om, som ibland far mycket illa men som uppvisar en enastående förmåga att leva, ibland lyckligt. Och det handlar till sist om svenska fosterföräldrar, som generöst, älskligt och ömt tar dessa små barn till sig - och sen efter år tvingas se dem oåterkalleligt återvända med tåget över Haparanda. Det är omöjligt elände och mänsklig storhet på en och samma gång.
"Välkommen till Sverige" borde läsas i skolorna. Att läsa på riktigt är att lära känna nån annan. Att med berättelsernas hjälp leva sig in i nån annans liv, att för en stund få identifiera sig med främmande livsvillkor och spegla sig själv i ett alternativt livsöde.
Siiri Matvejevna visar för alla som vill läsa hur nära vi en gång var det lidande som inte kan ges ord, bara medkänsla. Att min inlevelseförmåga i andra avtar med den geografiska, kulturella och tidsliga distansen tillhör det ofrånkomligt tragiska. Men att läsa berättelser, som de om de finska barnen, är det enda enkla sättet att lite bättre förstå vad livet kan handla om. Här och där, nu och då.