Min goda vän Lågstadieläraren har haft bråda dagar. Det är terminsstart på hennes skola i ett fattigt kvarter i Boston. Den första månaden är alltid värst, suckar hon utmattad på telefon från andra sidan jordklotet.
Barnen som kommer till hennes skola är ofta hungriga och smutsiga och lider som regel av sömnbrist. I hennes stadsdel tar det en månad att lära en klass åttaåringar hur man sitter ner på sin stol och lyssnar. Barnen tillbringar fritiden inom hemmets fyra väggar eftersom gatan är en mycket farlig plats. Där har få av dem uppmuntrats att intressera sig för något annat än teven och datorspelen. För dessa barn är det en till synes oöverstiglig tröskel att koncentrera sig på en 40 minuter lång lektion. Gud hjälpe att jag hinner dö innan den generationen tar över makten i USA, sammanfattar hon de första veckornas intryck.
Ska man tro Michael Moore, Bruce Springsteen och Susan Sarandon är det illa nog med dagens generation, med tanke på vem som representerar dem i Vita Huset. En president som de flesta verkar anse för dum för att styra ens sina egna betjänter står inför möjligheten att faktiskt få styra USA en mandatperiod till. George W Bush är så ofattbart impopulär att jag i mitt stilla sinne undrar om någon skum person ur Harry Potter-galleriet varit framme och trollat med valurnorna. Ingen säger sig ha röstat på karln, och ändå blev han president!
Denna utbuade president har nu en gång för alla fört sitt förhäxade folk ut i krig. Krig är dumt, hävdar åttaåringarna med bestämdhet. De vet vad de pratar om. Ett par av dem har bröder och kusiner som funnit att armén var det enda sättet att fly kvarterets utsiktslösa liv. Bröder som idag befinner sig i ett utsiktslöst Irak istället.
Med en löjligt liten tilldelning resurser arbetar min vän och hennes engagerade kollegor på att lära ungarna att våga tro. Att orka nära ett hopp om att skola och bildning kan ge dem ett annat liv. Även ni kan bli presidenter, berättar hon för dem. Fastän 19 av klassens 20 barn statistiskt sett kommer att följa kvarterets tradition att kombinera arbetslöshetsunderstöd med crack-försäljning, leker åttaåringarna gärna tankelekar med sin lärare. Jag ska bli president! skriker barnen förtjust, och då ska jag aldrig skicka iväg någon i krig! Barnen har under samtalen enats om att ingen president borde få starta krig utan att skicka ut sin egen bror till fronten.
Dessa åttaåringar som lever i gängkrigens och droghelvetets ingenmansland erbjuder en förunderlig klarsyn. Tänk om Bush tvingats skicka sin egen bror till al-Faluja. Eller tvingats sända sina egna och sina politikers döttrar till en underprioriterad skola. Det skulle det kanske stämt till eftertanke inför allas välfärd, inte bara de redan rikas. Om kriget drabbat en presidents älskade skulle han och hans rådgivare kanske varit lite mer ödmjuka inför valet att inleda ett krig.
Årets valkampanj i USA är långt ifrån inspirerande. John Kerry är inget hoppingivande alternativ till George Bush. Men båda skulle kunna styra USA bättre, kanske rent av bra, om eleverna fick sin naivt klarsynta vilja igenom: att alla beslut som fattades skulle innebära personliga konsekvenser för presidenten och hans stab.
Kanske bör vi, tvärt emot vad min hårt arbetande väninna menar, se fram emot den dag kvarterets tjugonde åttaåring mot alla odds blir president? Finns det någon president i hela världen som har möjligheter att lyckas i ett värdigt krig, ett krig mot fattigdom, utsiktslöshet och knark är det nämligen USA:s president. Den tjugonde åttaåringen har redan upplevt konsekvenserna och kan kanske axla det ansvar möjligheterna förpliktigar till.