Delara Darabi hängdes den 1 maj i Iran. Ensam. Hennes mamma och pappa fick inte ta farväl. Advokaten meddelades inte i förväg, något som iransk lag annars kräver. Avrättningen blev uppskjuten i två månader, men det hann bara gå tio dagar innan myndigheterna - i strid med det egna landets lagar - hängde henne för ett brott hon inte begått.
I oktober öppnades utställningen Döden som straff på Östergötlands länsmuseum. Tillsammans med Amnesty tog jag fram bilder och berättelser om dödsstraff i dag till utställningen. Delara Darabi i blå slöja var en av dem jag valde ut.
När Delara var 17 år gjorde hon och hennes pojkvän inbrott. Den unge mannen dödade en person och övertalade Delara att ta på sig skulden. Han övertygade Delara om att hon inte skulle dömas till döden eftersom hon var under 18 år. Men det var fel: Iran har dömt 42 minderåriga till döden. Något som strider mot FN:s konvention mot mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention. Iran låter också offrets anhöriga avgöra om brottslingen ska dödas. Var är rättvisan i det? Lagd i händerna på offrets anhöriga - som antagligen är fulla av hat och sorg?
I utställningen visades skelett från medeltidens galgbacke i Vadstena. I vårt land är dödsstraff historia. Hur kan det fortfarande finnas kvar i så många länder och till och med i demokratier?
Jag är uppgiven, ledsen och arg. Mina tankar kretsar kring Delara Darabi. Och hur det är att i flera år vänta på döden som straff. Att inte kunna påverka sitt eget liv. Att gå de där sista stegen mot galgen.
Just nu känns det hopplöst. Men, ändå, till alla er som besökt utställningen: Ge inte upp. Skriv på nästa protestlista och nästa lista och nästa. Fortsätt kämpa för att döden som straff ska bli historia - överallt.
Lena Lindgren