Riksdagen beslutade innan sommaren att i lag reglera den signalspaning som syftar till att skydda landets säkerhet mot yttre hot. Sådan spaning har pågått i Sverige sedan andra världskrigets dagar utan att verksamheten varit lagfäst, något som blir alltmer ohållbart i ett demokratiskt samhälle.
Teknikutvecklingen kräver en lagreglering då huvuddelen av den kommunikation där hotbilder mot rikets säkerhet kan avslöjas, nu sker i kabelnät och inte i etern. Problemet med att få en slutlig lagstiftning på plats är den ofrånkomliga målkonflikten mellan skydd mot risker för integritetsintrång och ett tillräckligt skydd för vår säkerhet mot omgivande hot.
Alliansregeringen, försvarsdepartementet och ledamöter i riksdagen har under sommaren gjort ett förtjänstfullt arbete utifrån riksdagens beställning av tydligare integritetsskydd. Alliansens krav på förbättringar går mycket längre än vad socialdemokraterna någonsin haft för avsikt att vilja uppnå.
Unikt i lagförslaget är att en domstol för första gången i Sveriges historia ställs över regeringen i beslut om vad som får spanas på vid varje tillfälle. Socialdemokraterna har i alla tider konsekvent motsatt sig en sådan domstol. Socialdemokraternas hyckleri finner inga gränser när det nya lagförslaget överträffar allt vad Thomas Bodström (s) och socialdemokraterna tidigare kritiserat. Man vågar tydligen inte erkänna det konstruktiva arbete som bedrivits inom alliansen som lett fram till att samtliga 178 ledamöter har nått en samsyn.
Hur Bodström, Sahlin och andra tongivande socialdemokrater i debatten nu ska förhålla sig till lagstiftningen är ännu höljt i dunkel, speciellt som kraven nu överträffar socialdemokraternas gamla förslag till beslut plus de punkter som de kritiserat under senare tid.
I stället har socialdemokraterna sagt att de vill återgå till helt nytt beredningsarbete som gör att lagen inte kan komma på plats inom förutsägbar tid och signalspaningen i vårt land, till skillnad från flertalet andra, varje dag på obestämd tid ska få fortsätta både utan större funktion för regeringen och Försvarsmakten men också utan kontroll och demokratisk insyn, samt med ökad risk för medborgarnas och nationens säkerhet.
På vilket sätt detta är konstruktivt oppositionsarbete eller bara ett populistiskt utspel som enbart syftar till att smutskasta alliansen i brist på egna politiska förslag återstår att se. Frågan som blir aktuell i valet blir: När nu en trygg lagstiftning kommer på plats - kommer socialdemokraterna att fortsättningsvis vilja bryta upp denna lag så att regeringen åter får fritt spelrum att ensamt diktera villkoren för signalspaningens avlyssning här i landet?
Vi har lyssnat in många åsikter från medborgarna och tydligt är att alliansen står både för ett starkt skydd för landets säkerhet som för den personliga integriteten.
Finn Bengtsson
Andreas Norlén