Efter Annapolis är det många som är skeptiska över ännu en fredskonferens för att lösa den 60-åriga konflikten. Och vad är det som är annorlunda nu jämfört med den senaste konferensen?
Ja, egentligen har det inte varit någon internationell fredskonferens sedan 1991, då i Madrid - som var upptakten till Oslo-avtalet 1993 och den då påbörjade fredsprocessen. Den ledde till framsteg och sju goda år.
Den palestinska myndigheten skapades eller utvecklades, och med den ett embryo till ett civilt samhälle. Israel drog tillbaka sina trupper från tättbefolkade palestinska städer och byar. Folk rörde sig ganska fritt mellan områdena och det fanns ekonomiska och sociala kontakter. Det förekom vissa terrorattacker mot civila i Israel och bosättningarna på Västbanken byggdes ut - faktorer på minussidan.
Förhandlingar pågick mellan Israel och Palestina ända fram till december 2000 och januari 2001. Därefter bröt de samman av trycket från den då nyligen startade Intifadan, president Bill Clintons avgång och premiärminister Ehud Baraks valförlust. Därpå följde sju eländiga år för båda folken, dock främst palestinierna.
Det som är annorlunda nu jämfört med tidigare är att situationen regionalt och globalt har förändrats. När Arafat förhandlade mellan 1993 och 2001 var han i stort sett ensam. Att skriva under ett fredsavtal utan att få maximal utdelning på alla områden plus flyktingarnas rätt att återvända, vågade han inte göra. Det hade troligen varit att skriva under sin egen dödsdom.
Nu fanns större delen av arabvärlden på plats i Annapolis med viktiga aktörer som Saudi-Arabien och Syrien. Irans stormaktsambitioner och med framtida kärnvapen har mer än något annat skakat om Arabvärlden till att se Iran som ett större strategiskt hot än Israel.
Samtidigt vill man en gång för alla lägga konflikten bakom sig. Det gäller ett mycket litet landområde (ungefär landskapet Smålands storlek). Det finns en insikt om att Israel är där för att stanna. Iran stöder de extrema partierna Hamas och Hizbollah, vilket skapar instabilitet.
President Mahmoud Abbas och premiärminister Ehud Olmert må vara svaga - men en majoritet hos båda folken stödjer förhandlingar med en tvåstatslösning som mål.
Båda folken vet att smärtsamma uppoffringar krävs för att nå en lösning före 2008 års utgång. Men, tidigare förhandlingar och fredsplaner har ändå tröskat igenom samtliga viktiga frågor.
Israelerna vet att de måste ge upp land för att få fred, och att det bästa man kan hoppas på är att några gränsnära områden på Västbanken kan få behållas om motsvarande land i Israel ges palestinierna i utbyte Palestinierna vet likaså att utan att ta itu med terrorgrupper kommer ingen självständig stat att uppnås. Bill Clintons plan för Jerusalems delning och flyktingfrågan kommer att aktualiseras.
De flesta vet målet, men djävulen är i detaljerna - liksom vägen dit.
Lisa Abramowicz