Det nya förslaget till tjänstedirektiv har blivit en het potatis i den svenska EU-debatten. Till och med vår statsminister har gått till hårt angrepp mot förslaget, och det hör inte till vanligheterna att han kritiserar EU. Den svenska fackföreningsrörelsen är djupt bekymrad över förslaget, det har den också all anledning att vara.
Syftet med EU-kommissionens förslag är att se till att EU:s inre marknad för tjänster öppnas upp ytterligare. Precis som varor ska få säljas fritt över hela marknaden ska tjänstesektorn öppnas. Den mest omstridda delen av förslaget gör det möjligt för ett tjänsteföretag att arbeta i ett annat EU-land med hemlandets villkor för de anställda. Det skulle kunna innebär portugisiska eller grekiska anställningsvillkor i Sverige. Efter den första maj, när EU utvidgas, kan det innebära litauiska eller polska anställningsförhållanden på svensk arbetsmarknad. Om det här förslaget genomfördes skulle det snabbt kunna få katastrofala följder. Det skulle bli ett omedelbart hot mot de rättigheter som svenska löntagare har tillkämpat sig under årtionden av kamp och förhandlingar.
Det är inte första gången EU-kommissionen angriper fackliga rättigheter med den inre marknaden som verktyg. För några år sedan ingrep kommissionen mot en konflikt i Helsingfors hamn. De finska hamnarbetarna vägrade godta att estniska arbetare arbetade i hamnen med estniska löner. De finska hamnarbetarna satte den estniska båten i blockad och vann fallet i finsk domstol. Men EU-kommissionen skrev till de finska myndigheterna och ansåg att de åtgärderna stred mot den fria rörligheten mellan Estland och Finland som redan då fanns avtalad mellan länderna.
I EU-parlamentet har vi sett en rad förslag till beslut där den inre marknaden används som verktyg för att påtvinga länderna en marknadsliberal politik. Ofta sker det i samband med det som kallas Lissabonprocessen, EU:s strategi för ökad tillväxt.
När planerna för den inre marknaden de närmaste åren diskuterades nyligen var en av de stora stridsfrågorna att EU-kommissionen vill tvinga fram avregleringar och privatiseringar i vattenförsörjningen. När sjukvårdspolitiken diskuterades nyligen skrevs det in att vården skulle ses som en del av en inre marknad. Det är bara några exempel.
Principerna för den inre marknaden innebär redan nu att länder har svårt att behålla bättre nationella regler som hårdare miljökrav, regler för att skydda konsumenter eller en striktare alkoholpolitik. Om vi försöker hindra införseln av varor vi inte vill ha så bedöms detta strida mot den inre marknadens principer, och inget är heligare i EU än att följa dem. Att utsträcka de principerna till fler områden minskar våra demokratiska möjligheter att utforma en nationell politik som vi vill.
Marknadens frihet görs till en tvångströja över politiken.
Det är ingen slump att EU bedriver den här politiken och att EU-kommissionen lägger just de här förslagen. Den marknadsliberala politiken är inskriven i EU:s fördrag, i unionens motsvarighet till grundlag. Där finns marknadens överhöghet skriven svart på vitt. Det märkliga är att många av dem som kritiserar effekterna av den politiken inte kritiserar att den är inskriven i fördraget.
Inom EU diskuteras nu förslaget till nytt fördrag, en konstitution för EU. I förslaget skrivs marknadens företräde före andra hänsyn in kristallklart. Fördraget blir i praktiken ett redskap för fortsatta avregleringar. Den ekonomiska politiken, styrd av EMU-reglerna, prioriterar ensidigt låg inflation och budgetbalans medan sociala mål i bästa fall kommer i andra hand. Detta är helt oacceptabelt. En konstitution ska sätta upp spelreglerna för demokratin, inte skriva in bindande regler för vilken politik som ska bedrivas. Samma socialdemokrater som i dag kritiserar tjänstedirektivet godtar den nya konstitutionen, det är inte särskilt konsekvent.