Det tycks pågå en tävling med omvända förtecken - var någonstans i Sveriges land har barn det allra sämst?
"Elva av Östergötlands tretton kommuner finns på den nedre halvan när det gäller att ordna goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Ödeshögs förskoleverksamhet rankas lägst i landet", läste jag här i Corren i tisdags. Samma dag förkunnar Svenska Dagbladet att Stockholmskommuner är minst barnvänliga och i min egen hemstad berättar Länstidningen att "Södertälje är i botten i Bris-undersökning".
Det är alltså en undersökning beställd av Bris (Barnens rätt i samhället) som rankat kvaliteten inom skola och fritidsverksamheter bland landets 290 kommuner. Sådant som personaltäthet, personalens utbildningsnivå, andelen elever i grundskolans nia som är behöriga att söka till gymnasieskolan ingår i rankingen.
Inte oväntat hittar politikerna i de utpekade kommunerna förklaringar och ursäkter. Det är Norrlandskommunernas fel, menar Robert Noord, kommunalpolitiker (s) i Haninge söder om Stockholm - den kommun som fått bottenbetyget i Bris kartläggning. Han tycker det är absurt att behöva betala utjämningsskatt till glesbygdskommuner i norr. Och faktum är att Kramfors i Norrland visar sig vara Sveriges mest barnvänliga kommun. Sverre Moum (m) i Åtvidabergs kommun tror, trots att kommunen ligger nia från botten, att "barnen trots allt mår ganska bra" och Anders Lago (s) i Södertälje "tror inte att Södertäljes skolor är så dåliga". Antalet barn per lärare är inget mått på undervisningskvaliteten, hävdar han. Ungefär samma argument som från Wolmar Unemo i Ödeshög: "Vi har visserligen många barn per personal, det har varit så ett tag. Men det är inget som säger att vi är sämst på att ta hand om barnen."
Det som slår mig när jag läser dessa kommentarer är för det första försvarsinställningen - det är inget fel på oss - för det andra att den utgörs av en unison manskör, manliga politiker som uttalar sig för en verksamhet som i mycket stor utsträckning drivs av kvinnor. Hur mycket har de sett av verksamheten på dagis, på fritis, på lektionerna i skolan? Hur mycket har de deltagit i sina egna barns liv utanför hemmet?
Hur vore det med ett försök till helhetsbild av barns verklighet i vårt samhälle? Hur kommer det sig t ex att allt flera unga flickor skär sig? Om det har det talats mycket det senaste året. Samma dag som larmrapporten från Bris publiceras, läser jag om en ung man som blev nedskjuten i ett köpcentrum - var började det gå snett för honom och för gärningsmannen? Men det finns också positiva signaler om barns tillvaro. En färsk forskningsrapport visar att barn som ammas länge klarar sig bättre i skolan. Och en artikel berättar om den aktuella generationen mor- och farföräldrar, fyrtiotalisterna, dit jag själv hör:
Vad är viktigt i din boendemiljö om 15 år? frågas det i en undersökning som vänder sig till "rekordgenerationen", personer födda 1945-1954.
"Barn och barnbarn", svarar över 60 procent av stockholmarna och över 80 procent i övriga landet. Ganska få vill vänta så länge som till efter 65 år med att gå i pension - med andra ord här är en generation som trots allt tal om dess individualistiska livsstil är öppen för det som morföräldrar och farföräldrar alltid har varit - att umgås med sina barnbarn, ställa upp, hämta, lämna, vara buffert. Även det borde väl vara en sak att väga in i en helhetsbedömning av barns uppväxtvillkor.
Sedan är en annan sak att villkoren för mor- och farföräldragenerationen också är ovissa. Få litar på att äldreomsorgen kommer att ta hand om dem när de blir gamla och orkeslösa - lite mer än 3 av 10 stockholmare och 4 av 10 i övriga landet. Och hur många vill bo hos sina barn?
- Aldrig i livet, sade några 80-åriga kvinnor som ingår i en samtalsgrupp jag leder. Inte vill de belasta sina redan pressade medelålders barn. Medan de medelåldriga samtalsdeltagarna sa:
- Ja, varför inte?
Till slut har vi kanske inte något val. Barnbarn och morföräldrar behöver varandra. Kanske har vi levt i en parentes.