Få övergrepp är så vidringa som att medvetet smitta andra med hiv. Den som drabbas får inte bara en sjukdom för livet, utan utsätts också för en kränkning. Till det kommer stigmatiseringen av hiv-smittade i samhället. En undersökning från Sifo (2007) visar att smittade har en svår och utsatt situation i samhället.
Varannan svensk tycker att hiv-positiva ska informera om sin sjukdom, drygt 40 procent tycker att man ska berätta på dagis eller i idrottslaget om sin sjukdom. Var tredje över 65 år skulle inte kunna tänka sig att ha en hiv-positiv som vän. Det är bara att konstatera att hiv inte bara är en sjukdom som skördar offer i liv, utan också i vänskap, relationer och medmänsklighet.
Samtidigt vill nu Smittskyddsinstitutet (SMI) avkriminalisera medveten spridning av hiv, eftersom man menar att det preventiva arbetet försvåras. SMI:s resonemang är djupt felaktigt och ensidigt. Preventionen måste gå hand i hand med personligt ansvar och en effektiv smittspårning.
Med bromsmediciner kan många leva långa och fullvärdiga liv med hiv. Det är en oerhört positiv utveckling, men har också en baksida. Bagatelliseringen av hiv bidrar till att allt fler också smittas. Under 2007 inrapporterades det högsta antalet individer sedan man började föra statistik för 20 år sedan. När sjukdomen blev "vanlig", och något man kunde leva med, försvann den från människors medvetande. Tyvärr har nu också Smittskyddsinstitutet fallit i "vanlighetsfällan".
En god vård, ett bra stöd från samhället, information, en effektiv smittspårning, kriminalisering av medveten spridning och hårda straff måste alla vara pusselbitar i arbetet med att hindra spridningen. Och det måste vara en fråga för politiken att ta ställning till vad som ska vara kriminellt och inte. I en sådan process hör inte byråkraters och generaldirektörers personliga uppfattningar hemma.
Christian Gustavsson