Frihet, rättvisa och trygghet är vanliga politiska slagord. Men olika politisk värdegrund tolkar honnörsord som dessa mycket olika. Det är därför viktigt att den mera exakta innebörd man menar tydliggörs för väljarna innan dessa ord allt som oftast används som retoriska slagträn i den realpolitiska valdebatten. Sakfrågedebatten blir då lättare att följa för de människor som sedan ska rösta för att upprätthålla demokratin.
För socialisten är frihet för individen ett tveksamt begrepp och inget mål i sig. Utraderad egoism och oskiljaktiga individer skapar ett slags kollektiv frihet och upplevs som en bra utgångspunkt för definitionen av rättvisa. Trygghet garanteras sedan genom kollektiva beslut och regleringar framför självbestämmande bland enskilda. När alla är lika, är alla fria, vilket är rättvist och tryggt - om någon inte är lik saknas kollektiv frihet och följaktligen råder orättvisa och otrygghet i samhället.
Lika behandling av alla, som istället är utgångspunkten för liberalen och den konservative, är alltså för socialisten underordnat ett resultat som ger lika utfall för alla. Därför hör vi alltid socialisterna bittert klaga i debatten över ökade inkomstklyftor, trots att Sverige är ett av de länder i världen som har mest sammanpressad lönestruktur. Om fattigdom bekämpas så att golvet i ekonomin höjs för alla, så misströstar ändå socialisten om taket samtidigt råkar höjas mera för några andra.
Som liberal-konservativ vill jag se varje enskild individs behov i ett gemensamt välfärdssamhälle. Frihet är för mig när individen skyddas mot onödiga inskränkningar av en kollektiv stat. Kollektiva systemlösningar ger lättvindigt omfattande individuell ofrihet. Rättvisa är för mig när alla människor behandlas lika, men utan strävan efter likformighet mellan individerna i övrigt. En sådan fri från onödigt klåfingrig politisk styrning och rättvist behandlad individ blir i min värld en tryggare människa.
Men för att ingen skall komma till skada när individuella behov och möjligheter stimuleras så tydligt, måste individens fri- och rättigheter kopplas till egna skyldigheter av solidaritet med de svaga i samhället. Rätten till en lång rad individuella befogenheter måste därför villkoras med att det omgivande samhället har rätt att utkräva personligt ansvar av enskildas handlingar.
Det riktigt viktiga är emellertid den stora ideologiska skillnad som den olika tolkningen av orden demaskerar. Socialisters värnande om de svaga sker genom att bekämpa rikedom medan liberal-konservativa primärt vill bekämpa fattigdom utan att hindra möjligheter till rikedom.
FINN BENGTSSON, RIKSDAGSLEDAMOT (M) I SOCIALUTSKOTTET