Svenska kyrkan förlorar medlemmar på ett sätt som snart nog kan tvinga fram stora nedskärningar i verksamheten. Ändå tycks den kyrkliga ledningen i vårt stift arbeta hårt för att påskynda processen.
I stället för att satsa på uppbyggnad och utveckling satsar Linköpingsbiskopen och hans medhjälpare på avveckling och tillbakagång, i en brutal församlingsslakt. En tusenårig församlingsstruktur ska utraderas och ersättas av en organisation vars funktion och konsekvenser inte utretts eller analyserats. Hittills har stiftstyrelsen haft is i magen och avvaktat med beslut i fall där oenighet rått. Förhoppningsvis gäller det också i morgon när styrelsen ska behandla en föreslagen utradering av 12 församlingar på Vikbolandet.
Det finns inget folkligt stöd för församlingsnedläggning i dessa bygder. En protestskrivelse har under våren och sommaren samlat över tvåtusen namnunderskrifter. Det är en enastående och imponerande opinionsyttring, som biskopen dock valt att struntar i.
Den taktik som använts för att knäcka församlingarna är utnötning. Sedan slutet av 90-talet har frågan om sammanslagning plågat församlingarna i framför allt Kuddby pastorat. Gång på gång har kyrkoråden kallats till samtal av kyrkoherden som hårt drivit denna sin helt egna linje. Gång på gång har kyrkoråden gett besked om att de vill bevara sina församlingar. I våras orkade de dock inte längre hålla emot utan gick med på att hos stiftet begära en utredning av frågan. Då slog fällan snabbt igen.
Någon utredning gjordes aldrig. I slutet av juni fick de häpna kyrkoråden en skriftlig fråga från stiftet: vilket namn vill ni att den nya storförsamlingen ska ha? Två förslag bifogades. Det var den "utredning" som gjordes av denna genomgrip-ande förändring.
Den lotsades sedan med diverse finter igenom kyrkoråd och kyrkostämmor. Taktiken var att också här ställa fråga, inte om ville att den egna församlingen skulle upphöra, utan endast om namnet på den föreslagna nya storförsamlingen.
I en av församlingarna, där kyrkoherdens man förde protokollet, gick det till just så. Det hindrade inte att man församlingens remissvar hävdar att stämman enhälligt godkänt sammanslagningen. En ren förfalskning med andra ord. En annan församling sa ett klart och tydligt nej, men där "glömde" kyrkoherden att vidarebefordra protokollet till stiftsstyrelsen. I det kyrkoråd där frågan skulle avgöras av ett direktvalt kyrkoråd "glömde" man att sammanträdet, enligt kyrkoordningen, skulle vara offentligt. Man hade inte heller ordnat något informationsmöte för församlingen - förrän efter beslutet var fattat.
Inför ett så genomgripande beslut som att lägga ner flera församlingar fattas måste givetvis ett antal viktiga frågor vara utredda:
Vad innebär det för det lokala kyrkliga engagemanget att antalet lekmän reduceras med tre fjärdedelar eller mer? Vad innebär det för den kyrkliga ekonomin? Lekmännen är inte arvoderade men utför ett viktigt arbete, till exempel vård av församlingskyrkan -- ska den uppgiften skötas av anställd personal? Hur blir det med gudstjänstlivet och den kyrkliga verksamheten? Kommer kyrkor att stängas eller läggas i malpåse? Finns det något att vinna med en sammanslagning, i så fall vad? Finns det något att förlora, i så fall vad?
Framför allt måste människors önskan och vilja utredas: Vad vill de församlingsbor som med sina skatter bekostar verksamheten? Finns det risk för att än fler lämnar svenska kyrkan? Vilka konsekvenser får i så fall det?
Det finns endast ett demokratiskt seriöst beslut stiftsstyrelsen kan fatta: återremittera ärendet, kräv att en utredning värd namnet genomförs, ge församlingarna en chans att leva upp till de krav som kyrkomötet ställt på gudstjänstliv och ställ krav på prästerna att underlätta, inte motarbeta, en sådan utveckling.