Sidas generaldirektör Anders Nordström tycker inte om (Corren 17/4) den kritik som Stefan Fölster levererade (Corren 7/4). Kritik av Sidas verksamhet är inte ny utan sådan har ständigt förekommit. Ansvariga inom Sida har alltid försökt glida undan och framhållit att man nyligen skärpt tillsynen.
Felet ligger i den ständiga anslagsökning, som uppgått till flera miljarder årligen. Det är våra politiker, som har ansvaret för detta.
Låt oss titta på situationen i början av 90-talet, då den borgerliga regeringen fick överta något som kunde liknas vid ett statligt konkursbo. Då drev några partier (KD och FP) fram det högsta bistånd, som vårt land dittills haft. Den sympatiske Alf Svensson fick som biståndsminister ansvar för ett bistånd, som överträffade det 1-procentmål av BNI, som fastlades 1968, när Sverige var ett av världens rikaste länder. Alf Svensson och hans stab fick anstränga sig att fördela alla biståndspengar, medan Riksgälden fick anstränga sig för att låna i medeltal en halv miljard kronor varje dag.
1-procentmålet är för somliga heligt. Inför valet 2006 gick Alf Svensson (KD) och Birgitta Ohlsson (FP) ut på DN Debatt och ställde ett absolut krav om att det gamla 1-procentmålet skulle gälla. Moderaterna ville lägga sig på det av FN rekommenderade 0,7 procent av BNI. Skillnaden mellan ambitionerna hos M och KD/FP blev 9 miljarder första budgetåret och under mandatperioden blir det nära 40 miljarder.
En organisation som får årliga anslagsökningar på flera miljarder förlorar kostnadsmedvetandet och de som får i uppdrag att göra utvärdering tar lätt på uppgiften. Jag har hört sådana funktionärer säga, att rapporten skriver man innan man reser ut, för det är bara formalia, som ingen bryr sig om.
Ingvar Fogstam