Alliansregeringens engagemang för Vitryssland är överlag värt beröm. Demokratibiståndet har ökat och i höst öppnas en svensk ambassad i Minsk. Men politiken är inte fri från brister.
Trots att regeringen gärna framhåller det civila samhällets roll för en demokratisk utveckling i Vitryssland så utgör svenska biståndsregler en hämsko på lovvärda aktiviteter inom just denna sektor.
Det demokratifrämjande folkrörelsebiståndet - som svenska enskilda organisationer genomför i samarbete med vitryska partners - är behäftat med en tioprocentig kontant egeninsats som de svenska organisationerna måste betala. Detta är i normala fall fullt rimligt, men i diktaturer som Vitryssland innebär det särskilda problem.
För att samla in medel till egeninsatsen behöver de svenska organisationerna sprida information om sin planerade verksamhet. Men för många är detta inte möjligt eftersom medlemmarna i deras vitryska samarbetsorganisationer riskerar fängelse om sådan information offentliggörs.
Fram till 2003 var folkrörelsebiståndet till just Vitryssland befriat från egeninsats. Den socialdemokratiska regeringen avskaffade då de förmånliga villkoren - tvärtemot rekommendationerna i en oberoende utvärdering som Sida beställt. För den svenska staten var besparingen marginell, men för flera enskilda organisationer hade förändringen en avgörande betydelse med inställda demokratiprojekt som följd. Tidpunkten var också mycket olycklig eftersom den vitryska regimen just inlett sitt systematiska angrepp mot det civila samhället i landet.
I alliansregeringens utrikesdeklaration lyfts engagemanget för ett demokratiskt Vitryssland fram som ett prioriterat område. Biståndsminister Gunilla Carlsson borde i enlighet med detta avskaffa egeninsatsen på folkrörelsebistånd till Vitryssland.
Martin Uggla