Det finns ett välkänt och av politiker sällan erkänt samband i invandringspolitiken som rör förhållandet mellan en stats inre förhållanden och dess öppenhet utåt: Ju högre levnadsstandard en stat garanterar sina medborgare/invånare oavsett om de arbetar eller ej, desto högre murar måste det ha mot omvärlden.
Det är detta samband som nu gör sig gällande i diskussionen om övergångsregler för medborgare från de nykommande medlemsländerna i EU.
Det hela bottnar i att ekonomi handlar om att hushålla med ändliga resurser - en stat kan inte försörja mer än ett begränsat antal icke-arbetande människor. Moderna välfärdsstater med utbyggda sociala skyddsnät har i grova drag tre sorters avvägningar (inte lösningar) på denna problematik.
En är att begränsa rätten till det sociala skyddsnätet enbart till landets medborgare och att försvåra naturalisering. De rika emiraten på arabiska halvön är typiska exempel. I dessa länder åtnjuter medborgarna omfattande sociala rättigheter, och utlänningar är välkomna att bo och arbeta men utan tillgång till skyddsnäten. Det geografiska staketet är lågt, och den höga muren är i stället rest runt den sociala rättighetskatalogen.
Europeiska välfärdstater, till exempel Finland eller Danmark, drar inte gränsen till de sociala rättigheterna mellan medborgare och icke-medborgare. Här har i stället alla invånare i landet rätt till samma skydd. Därför har man sedan länge i Finland, och på senare tid i Danmark, rest höga yttre murar mot omvärlden, och gjort det besvärligt för utlänningar att bosätta sig i landet.
Ett tredje mönster ser vi i den amerikanska immigrationspolitiken. Grundansatsen är porösare gränser både externt och internt. Invandrare är välkomna att bo och arbeta, men efter en tydlig urvalsprocess. Och den i USA legalt residerande utlänningen har inte tillgång till de sociala rättigheter som medborgarna i landet erhåller - men det finns en överskådlig och tämligen enkel väg till naturalisation.
Läsaren har förmodligen noterat att jag inte har nämnt Sverige bland exemplen. Det beror på att Sverige under de senaste decennierna inte haft en invandringspolitik som har låtit sig inordnas i någon av fållorna ovan. Svensk invandringspolitik har från 1960-talet fram till början av 1990-talet tvärtom förts som om sambandet mellan ändliga resurser och sociala förmåner inte existerade. Och kombinationen av låga gränshind-er och generösa (och passiviserande) bidragssystem för alla i landet bosatta har varit förödande.
Från 1990-talet har Sverige därför slagit in på vägen att bibehålla de sociala förmånerna för de i landet bosatta och i stället höja gränshindren. Det är därför Bert Karlsson säger sig känna igen sitt avsomnade parti, Ny demokrati, i den socialdemokratiska regeringens invandringspolitik.
Svenska politiker saknar dådkraft och mod att ta itu med de sociala så kallade rättigheter som vi vet verkar hämmande för försörjning via arbete, oavsett om det gäller invandrade eller infödda. Det finns inte bara starka särintressen som slår vakt om olika privilegier - väsentliga delar av väljarkåren har också mycket av sina inkomster från transfereringssystemen.
Så starka är dessa intressen, att Sverige, genom de övergångsregler som kommer att införas, hellre bryter mot andan i Europasamarbetet om fri rörlighet för männi-skor och hellre riskerar att göra sig ovän med de nya medlemsländer.
När dessutom ett land som Sverige, som både av arbetsmarknadsskäl och demografiska skäl är betjänt av en kontrollerad och öppen invandring med sikte på att öka antalet sysselsatta, agerar på det sättet, förstår man också hur djup den strukturella krisen är. Att de två största borgerliga partierna dessutom jamsar med, visar att oförmågan att vilja göra något åt saken är blocköverskridande.