Storbritannien har fått en ny störtskön kulturminister. Inte i Tony Blairs regering, utan i skuggkabinettet - den borgerliga oppositionens alternativa laguppställning, som enligt brittisk sed hela tiden håller upp ett synligt alternativ till den existerande regeringen. Skuggkabinettets nye kulturansvarige är alltså Boris Johnson, redan välkänd för den brittiska allmänheten genom sina många uppskattade framträdanden i diverse tevesoffor. Han är frispråkig, inte ens 40 år gammal och ohämmat konservativ. Han är ganska så knubbig och har en märklig och inte särskilt klädsam frisyr, med det rufsiga ljusblonda håret framåtkammat i någon sorts taggig pottklippning. Denne osannolike figur är enormt populär och betraktas av många som en av få högerpolitiker som på allvar kan utmana Blair när det gäller karisma och personlig förmåga att väcka entusiasm.
När Boris Johnson tillträtt som skuggminister fick tidningen Daily Telegraph testa hans kunskaper i nutida brittiskt kulturliv - den riktiga kulturministern däremot höll sig oanträffbar hela dagen. Resultatet blev katastrofalt, 7 ½ poäng av 20 möjliga. Den halva poängen fick han för en fråga där han föga diskret tog hjälp av en bättre informerad medarbetare i bakgrunden.Testet i Daily Telegraph är fantastiskt roligt att läsa, framför allt på grund av den intervjuades makalösa och helt öppna försök att slingra sig, bortförklara sin okunnighet och avbryta alltihop genom att erkänna sig besegrad i förtid. På frågan om vem som är chef för Royal Opera House svarar han helt skamlöst: "Vem det än är ser jag fram emot att träffa honom." Och när han inte kan svara på en fråga om vilken manlig Turner-pristagare som bär klänning beklagar han sig: "Varför kan ni inte fråga mig om riktig kultur? Ni vet, poesi och litteratur. Alla de här frågorna handlar bara om vilken kultursnobb som gör vad." Det är omöjligt att inte känna sympati för den hårt ansatte gycklaren.
Men man ska inte låta sig luras. Boris Johnson må vara okunnig om detaljerna i dagens konstvärld, men han har en gedigen kulturell grund och en egen, alternativ kultursyn. Han har examen från Oxford i klassiska språk och litteratur och tycker att sånt är viktigare att stödja än provocerande samtidskonst. Sedan några år är han framgångsrik redaktör för den vassa, konservativa tidskriften Spectator. Den finns lätttillgänglig på nätet för alla som vill ha lite tankeväckande och underhållande omväxling till det ofta enahanda tugget i den svenska politiska debatten.Boris Johnson har faktiskt redan ett färdigt sjukpunktsprogram för en ny kulturpolitik, även om det ännu inte är förankrat hos hans överordnade. Även det är roande läsning. Förutom att ge bandutrymme för fler fria radiostationer och uppmuntra studiet av antika kulturer vill han sammankalla ett möte där Damien Hirst kan få förklara vad han menar. Damien Hirst är den uppburne, "yngre" konstnär - i själva verket bara ett år yngre än Johnson själv - som slog igenom på allvar när han ställde ut en haj i en gigantisk glasbehållare med formaldehyd.
Den stora poängen med Boris Johnson är dock inte hans kulturprogram. Inte heller hans humor eller bett i debatten. Snarare är det hans rättframma och okonstlade hållning som är så befriande. Den är som balsam för själen i denna tid av stajlade och medietränade politiker som aldrig tycks säga ett enda oöverlagt ord, än mindre tänka en självständig tanke. Man får en ur-demokratisk känsla av att här är en medborgare bland andra som reser sig upp i församlingen på torget och säger sin ärliga och välformulerade mening. Och den känslan får man sannerligen inte för ofta.