Sommaren 1988 hyrde jag en sommarbostad strax utanför Linköping. Skälet var enkelt. Jag var på väg att flytta från en liten norrländsk metropol till Linköping.
Däruppe i Norrland läste jag självfallet den lokala tidningen, som också var min arbetsplats. Nästan allt som stod i bladet var intressant. Det berörde ofta direkt mina barn eller mig själv.
För att inte tala om att bladet också förmedlade information om vilken affär som hade extrapris på köttfärs eller vilka butiker som skulle rea sina varor.
Efter 18 år kände jag min lilla stad lika bra som min egen ficka. Fortfarande kan jag i minnet återkalla hur det såg ut på gator och torg, alla speciella hus och många av de människor jag mötte och lärde känna.
Sommarvistelsen i Linköpingstrakten var tänkt som en rekognoscering i den blivande hemstaden. Jag läste Corren, strövade omkring på gatorna, fikade på kaféerna och sökte upp alla sevärdheter.
I dag, 15 år senare, kan jag mycket om Linköping. Fattas bara annat, jag har förstås haft god nytta av att arbeta som reporter på Correspondenten och ständigt göra nedslag i verkligheten. Jag har besökt fler arbetsplatser än jag kan minnas, jag har mött massor av människor och har ett hyggligt grepp om kommunpolitiken.
När jag genom åren läst Corren har jag av förklarliga skäl koncentrerat mig mest på just Linköpingssidorna och på de händelser som förekommit här i min närmaste omgivning. Visst har jag ägnat en och annan stund att ögna igenom det som skrivits om Motala, Åtvidaberg och de andra kransorterna, men så mycket mer än att ögna igenom de nyheterna har jag uppriktigt sagt inte gjort.
Inte förrän nu. När jag numera varit ute och hämtat Corren i brevlådan tidigt på morgonen slår jag först upp ledarsidan, eftersom det är där jag och de andra ledarskribenterna håller till. Men som god tvåa kommer nu Vadstenasidan. Jag läser om byggnadsvård, buskörning och kollar spalten med information om utställningar, sevärdheter, motionstillfällen och återvinningsstationens öppettider.
Förklaringen? Jo, jag ska inom kort bli Vadstenabo. Jag ska förverkliga en länge närd dröm om att få bo vid Vätterns strand.
För mig blev det kärlek vid första ögonkastet när jag för första gången vandrade omkring bland de gamla husen och förfördes av rosorna som uppkäftigt sprängde upp ur trottoarernas asfalt. Här vill jag så småningom leva och bo tänkte jag.
Nu var det inte helt enkelt att realisera den drömmen. Vadstena är attraktivt att bo i och det krävs tid och tålamod för att hitta en drömbostad. Konkurrensen om bostadsutbudet är stor. Nu har jag i alla fall lyckats och jag är nästan maniskt lycklig.
När jag en gång för länge sedan började min karriär i tidningsbranschen hade min tidning en redaktionschef som ständigt tjatade om hur viktiga de lokala, de små nyheterna var. Lite pinsamt tyckte jag på den tiden. Och inte var det så kul heller att bevaka lokala partimöten och försöka göra något journalistiskt häftigt av en årsberättelse från någon lokal organisation. Jag ville skriva det mer uppseendeväckande, gräva fram stora nyheter och få stora rubriker. Och det fick jag väl också med tiden, men när jag nu ser tillbaka förstår jag att den gamle redaktionschefen visste vad han talade om. Folk vill helst läsa om det nära, det lilla, det som berör, det som går att identifiera sig med. Det är så lokala och regionala tidningar överlever. Det utesluter förstås inte att tidningen också har större vyer att bevaka och återspegla.
Visst är det så att bostadsorten till stor del styr vad vi väljer att läsa i vår tidning.