Vi har nyss fått besked om att danska politiker inte är intresserade av JAS Gripen. Ännu en affär i stöpet. Det kan inte vara många glada ansikten på Saab i Linköping just nu, särskilt inte i samband med de svårigheter hela koncernen nu brottas med.
Personligen blir jag glad varje gång någon inte vill köpa våra krigsleksaker. Det betyder att färre människor behöver sälja sin arbetstid åt denna smutsiga hantering, som i slutänden handlar om att vi människor fortfarande tycker om att döda varandra. Redan i sandlådan fostras våra barn in i detta tankesystem genom plastsoldater och knallpulverpistoler.
Jag minns för några år sedan, när man diskuterade Neuronprojektet - det handlade om ett förarlöst stridsflygplan som ett antal europeiska länder ville utveckla tillsammans. Att gå med i denna klubb skulle då enligt uppgift kosta 700 miljoner kronor. I december 2005 beslutade Sveriges regering att vårt land genom Saab skulle bli delaktiga i denna dyra och dödliga leksaksklubb.
I samband med att projektet först presenterades för Correns läsare minns jag mycket klart åsikterna som fem läsare i Linköping uttryckte i tidningen:
Fem personer fick komma till tals, två män och tre kvinnor: Männen tyckte det var bra med hänsyn till arbetstillfällen och så vidare. Kvinnorna ansåg att pengarna kunde användas till något bättre och att det redan fanns nog med vapen och krig i världen.
Man hade önskat sig att den kvinnliga synen fått råda, men så blev som sagt inte fallet. Tydligen är det vi män som har ett behov av att slåss och leka krig med varandra, och jag frapperas av det märkliga system där ingen längre tar på sig något ansvar för vad som händer i världen - besluten fattas på maktnivåer som är oåtkomliga och vars lagar vi alla lyder under.
Hur länge vill vi att det ska vara så? Är det någon som bryr sig?
Richard Englund