Karin och hennes föräldrar driver en hopplös kamp mot tjänstemän på Landstinget i Östergötland för att få adekvat vård för hennes sjukdom.
Videgården i Linköping lades ner 2006 och länet stod utan samlad kompetens och fungerande dygnet runt vård.
Läkarexpertis är helt enig om att Jennie behöver kvalificerad omsorg dygnet runt. Den hjälpen finns bland annat på Capio anorexicenter i Varberg. Remiss skrevs.
Karin kom till Capio hösten 2006. Hon gjorde små, men dock framsteg. I april 2007 beslöt landstingets tjänstemän att vården på Capio skulle avbrytas.
De framsteg som gjorts var som bortblåsta på grund av alltför kort vårdtid. Jennie blev i allt sämre skick och slussades runt i vårdapparaten och mellan olika beslutsfattare i landstinget alltmedan hjärta och njurar sviktade alltmer. Efter många otroliga turer främst kring pengar kom Jennie äntligen åter iväg till Varberg hösten 2007.
Den närmaste familjen, vårdcentralen i Valdemarsvik och sist men inte minst Karins kontaktperson gjorde att resan till Varberg kom till stånd.
Karin behöver stöd dygnet runt av kompetent personal. Alternativen i avvaktan på resa till Varberg var vuxenpsykiatrin eller en sviktplats på ett av Valdemarsviks äldreboenden. En svårt sjuk 22-åring på ett äldreboende - absurt! Nu lyckades familjen med stöd från Vårdcentralen klara boendet.
Hur kan det bli så här i ett land som inte saknar vare sig pengar eller kompetens?
Detta som nu pågår är en skamfläck. Ska en 22-årig anorektiker mista livet på grund av bristande samverkan och kommunikation inom landsstinget?
Min förhoppning är att detta inlägg ska skapa en engagerad debatt och en mer human inställning hos landstingets tjänstemän.
Bengt Stranding
Karin är ett fingerat namn.