Är det bara jag som tycker att lagen är konstig? Brottmål har egentligen aldrig intresserat mig men under de senaste månaderna har det varit omöjligt att inte stöta på två mordfall var och varannan dag i tidningar och teve: Knutby och Anna Lindh.
I båda fallen har mördaren erkänt och skuldfrågan är alltså löst. Därmed borde intresset mojna tycker en oskuld som jag. Men tvärtom har det diskuterats intensivt vilken påföljd som mördarna ska ha. Särskilt gäller det Mijailovic. Var han tokig eller inte när han stack kniven i Anna Lindh? Att barnflickan var galen är helt klart enligt den psykiatriska expertisen.
För brottsoffren - de mördade, deras anhöriga och vänner - spelar det ingen roll. Ett mord kan inte göras ogjort, förlusten är oersättlig. Gärningen är utförd och straff ska utmätas - eller tydligen inte. För om mördaren anses galen utmäts överhuvudtaget inte straff, han/hon döms till gratis vård, vilket ju tvärtom är en ynnest som bara ett välfärdssamhälle kan kosta på.
Det tycker jag är konstigt. Straff eller vård, varför det? Det naturliga borde vara straff och - om brottslingen är sinnessjuk - vård under förvaringen tills vederbörande tillfrisknat, varpå han/hon släpps ut efter straffets avtjänande.
I de aktuella fallen behövs för övriga inga psykiatriska undersökningar. Det är självklart att barnflickan och Mijailovic var helt utflippade när de begick morden. Vem skulle kunna hävda något annat när det inte finns några rationella motiv som hämnd, svartsjuka, makt- eller penningbegär med i bilden? De var gravt mentalt sjuka, men det borde naturligtvis inte påverka straffpåföljden, däremot behandlingen under strafftiden.
Min enkla moral säger alltså att gärningen ska bedömas för sig och sedan får vi se vad som ska göras med brottslingen. Men så är inte lagen skriven. Det betyder att en massmördare i princip kan släppas ut efter ganska kort tid. Tycker verkligen folk i allmänhet att det ska vara så? Ingen vet, för folk tillfrågas inte när lagar skrivs eller ändras, trots att lagen ska avspegla folkopinionen. Lagar skrivs om först när de alldeles uppenbart är uppåt väggarna.
När det gäller egendomsbrott står däremot gärningen i centrum. Små brott som snatterier ger inga straff alls (i praktiken), bankrån och andra ekonomiska brott ger längre straff ju större belopp det handlar om. Då frågar man inte efter hur bra brottslingen mådde vid brottstillfället. Varför inte? Tjuven mådde kanske inte alls bra. Trassel med nerverna eller drogpåverkan borde väl ge samma strafflindring som annan akut galenskap? Vi vet ju att psykisk obalans ofta spelar roll också här. Den som stjäl miljoner på grund av spelberoende borde slippa straff och få vård i stället om det vore någon logik i lagstiftningen.
Men lagens bristande logik är större än så. Att stölder mäts mot en tydlig straffskala spelar ingen roll om den inte följs. Stölder utreds som sagt inte så ofta. Efter att ha drabbats av tre sommarstugeinbrott på fyra år kan jag uttala mig med auktoritet på området. Vilka signaler ger det till mig och övriga menigheten? Signalen till mig blev att jag cyklade ner min gamla cykel till Gyllentorget och ställde den olåst i ett cykelställ i stället för att stuva in den i bilen och köra den till skroten. Några timmar senare promenerade jag förbi och cykeln var mycket riktigt borta.
När respekten för min egendom sjunker till noll drar jag slutsatsen att respekten också för min person sjunker till noll. Polisen anser bara att jag är till besvär. Ja, folk är bara till besvär. Hur mycket bättre vore det inte om befolkningen flyttade till en annan planet och lämnade stat och myndigheter i fred.