Häromveckan föreslog en grupp lärare på Nygårdsskolan att invandrarelever från Skäggetorp skulle bussas till de mindre skolorna på landsbygden. Lärarna var trötta på politikernas oförmåga att bryta segregationen och såg flera fördelar med förslaget: barn från Skäggetorp skulle lära sig språket bättre och integrationen skulle främjas, bland annat.
Själv har jag jobbat i flera år som lärare, bland annat också i Skäggetorp, och vet att lärarna på Nygårdsskolan menar väl. Lärarna börjar sakna det svenska inslaget i skolan och i framtiden kommer de nog att sakna det ännu mer. En bekant till mig, vars flicka går i en förskola i Skäggetorp, har berättat att det inte finns några svenska barn i flickans grupp. Att hitta en lägenhet någon annanstans är allt annat än lätt.
När jag kom till Linköping sommaren 1993 hamnade vår familj, av en slump, på landet, i Skeda. Min första tanke var att genast flytta därifrån. I hemlandet Bosnien har jag aldrig varit på landet och där ansågs det att man inte hade någonting på landet att göra om man inte var bonde. Under tiden som vi väntade på en lägenhet i stan, började min son gå på förskola i Skeda Udde och jag lärde känna både förskolepersonal och folk som bodde i de trakterna.
Jag fick också jobb som modersmålslärare i Linköping och förskolepersonalens förståelse av min situation blev betydelsefull. Om jag missade bussen hem eller jobbade längre var det inget problem att lösa det. De fanns alltid till hands, inte bara som förskolepersonal utan även som medmänniskor. Många av mina tunga känslor och svåra tankar blev lättare efter fika och samtal med dem. De visste en hel del om det, på den tiden, pågående kriget i Bosnien, de kunde också säga och stava våra namn rätt och lärde sig till och med flera ord på bosniska.
Byborna var inte heller annorlunda. De gånger jag missat bussen till jobbet fick jag skjuts trots att den hjälpande kanske inte alls hade något ärende i stan.
Det blev en hel del ostkakor, bullar, äpplen, rabarber, plommon, blomplantor och annat genom åren som jag fick av mina grannar. Våra gemensamma promenader, barnkalas, fikastunder eller bara vanliga samtal lyste upp min tillvaro. Att flytta till stan glömde jag efter bara några månaders vistelse i Skeda. Jag flyttade i stället bara ännu längre ut på landet, till Skeda Udde.
Barnens senare skolgång i Skeda är något som jag också minns med glädje. Lärarna visste sådant som att en son brukade glömma resultat av 8 gånger 7. Att han behövde träna mer skrivstil. Och att den andre sonen borde träna att hålla tyst. Lärarna kände väl alla sina elever och deras föräldrar.
Under alla dessa nästan tio år som vi bott på landet har varken jag eller mina barn hört någon prata i termer av "vi" och "de". Det var alltid bara "vi" och vi var en del av detta "vi".
Nu bor jag i stan, omringad av svenskar som jag aldrig ser. En av mina söner avvecklar sin tredje mentor i sin nya stora skola, varje ny termin, ny mentor. På varje utvecklingssamtal hör jag att "vi i Sverige har betyg först från åttan och det är IG, G, VG och MVG". Som om jag inte visste. Det lär man sig redan på SFI. De gånger som jag har ringt och undrat hur det gått för sonen i skolan har hans mentor knappt vetat vem han är. Min sons skola har bra rykte och han trivs där, ska också tilläggas. Jag som förälder har dock andra förväntningar.
När jag berättar för folk om vår familjs erfarenheter av livet på landet i Skeda Udde, får jag nästan alltid samma reaktion. "Du har fått fel bild av det svenska samhället. Så fungerar det inte alls." Det säger de flesta, oavsett vilken bakgrund de har.
Jag är naturligtvis väl medveten om den andra bilden av samhället vi bor i. Den möter jag ofta. Både genom mitt nuvarande jobb som journalist och i vårt privata liv. För min och familjens del är jag otroligt glad att vi först hamnade på landet. Dessa år är det bästa som har hänt oss i det här landet. Med det i bagaget kan vi lättare bemöta den andra bilden av samhället, där uppdelningen i "vi" och "de" råder.
Jag anser dock inte att busskjutsning av elever från segregerade stadsdelar till skolor på landet verkligen kan motverka segregation i Linköping. Det kan kanske hjälpa några elever att lära sig bättre svenska. Men för att ta itu med segregation på riktigt måste kommunen, precis som alla andra kommuner, först och främst motverka den segregerade bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Bygg flera hyreslägenheter ute på landet och inom olika villaområden! Tillämpa hyror så att det blir lockande för flera att flytta dit. Det kommer absolut att löna sig i det långa loppet. Vem vill ha ett nytt Rosengård i Linköping?