I sin ledare den 4 februari gör Corren, med anknytning till centerns kommundagar, en analys av partiets position i svensk politik i dag jämfört med åren innan Maud Olofsson blev partiledare. Det är säkert i huvudsak en rimlig analys. Men på en punkt gör sig ledarskribenten skyldig till ett orättvist och direkt felaktigt påstående.
Att hävda att centern tidigare varit ett parti "som främst värnade sin parti-egoism och struntade i vad som var bäst för Sverige ", är enligt min mening både historielöst och dåligt underbyggt.
Det var nämligen med precis motsatt utgångspunkt som centerperioden 1994--1998 inledde ett sam-arbete med s-regeringen för att rädda landet från ett ekonomiskt sammanbrott.
Alla inom centerns dåvarande ledning var fullständigt medvetna om att detta för partiets del kunde vara något av en kamikazestrategi. Att man likväl bestämde sig för att ta risken berodde enbart på att man ansåg att man i första hand måste se till landets bästa.
Efter många år av socialdemokratiskt maktinnehav och en längre tids vanskötsel av ekonomin fick vi efter valet 1991 en mandatperiod (tre år) med en borgerlig regering, som under sitt korta maktinnehav inte hann med att bringa ordning i ekonomin. Till viss del beroende på det parlamentariska kaos som rådde i riksdagen under Ny demokratis härjningar.
Efter valet 1994 stod Sverige inför en situation med en socialdemokratisk minoritetsregering och, för att använda Göran Perssons egna ord, ett ekonomiskt moras, som man själva bar ansvaret för.
I det här läget fanns det för övriga partier, två alternativ. Antingen att ställa sig vid sidan av och låta dem som hade ställt till problemen också få lösa dem eller att konstruktivt försöka medverka till att lyfta landet ur krisen. Inom centern förstod vi att s-regeringen aldrig skulle klara detta på egen hand och trots att man insåg risken för partiet, var de flesta överens om att låta landets intressen gå i första hand.
Tyvärr verkar de flesta, inklusive Göran Persson och socialdemokraterna, ha glömt (eller förträngt) att det faktiskt är genom detta ställningstagande av centern som Sverige i dag kan berömma sig av att ha en ekonomi i bättre balans än flertalet andra länder inom EU.
Det misstag centern för egen del gjorde var att man inte lyckades ta vara på de opinionsmässiga möjligheter som ett ansvarstagande i en svår tid borde ha inneburit.
Partiets ställning i opinion och media stod helt enkelt inte i proportion till den politiska styrka och förmåga man visat. Följden blev att s-regeringen fick fritt utrymme att ensamma ta åt sig hela äran och när så småningom läget förbättrats, briljera med Perssonpengar, Wernerssonpengar och vad det nu hette när man backade på en del besparingar.
I den här delen kanske det ligger något i ledarskribentens antydan om belöningar till vissa i form av generaldirektörsposter och landshövdingsslott. Det fanns inom centern tyvärr de som hellre tog ut "belöningen" för egen del än för partiet. Något som vi som i riksdagen burit det tyngsta lasset i besparingsarbetet inte såg med någon större förtjusning, kan jag lova.
Det undanskymmer inte det faktum att centerpartiet satte landets intresse före sina egna, när man som oppositionsparti tog på sig det tunga ansvaret att medverka till att ta Sverige ur den värsta ekonomiska krisen i modern tid.