Konungens befallningshavare i Östergötland, landshövding Björn Eriksson, ger sig (16/2) in i den politiska debatten om Sveriges framtida regionala indelning. Björn Eriksson är orolig för att dagens län ska försvinna och att han ska bli den sista landshövdingen i Östergötland.
Ja, så kan det bli. Sverige behöver en ny regional organisation för att kunna lösa viktiga framtidsfrågor. Östergötland måste verka i ett större sammanhang än dagens län. För den skull upphör ju inte landskapet Östergötland att finnas i människors medvetande.
Vi politiker som arbetar praktiskt med att lösa problem inser behovet av samarbete över kommungränserna, oavsett hur den 400 år gamla länsindelningen ser ut. Det är därför kommuner som Tranås och Västervik av fri vilja söker samarbete med oss.
Björn Erikssons kritik mot stora regioner faller av sig själv. Alla statliga myndigheter av betydelse har redan skaffat sig en regional organisation. Vägverket och Banverket skulle inte kunna hålla ihop sina verksamheter om de splittrades på 21 län.
Jag ser fram emot den så kallade Ansvarskommitténs betänkande om två veckor. Dess uppgift är att studera roll- och ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna på den regionala nivån.
Redan nu är huvuddragen kända, nämligen att renodla länsstyrelsernas roll till att vara tillsynsmyndigheter på regional nivå. Ansvaret för regional utveckling och sjukvård ska ligga hos nya folkvalda regionala församlingar.
Björn Eriksson hävdar att reformen går för fort och saknar folklig förankring. Till att börja med har ju ingen reform inletts än. Att skapa debatt och folklig förankring är ju politikernas uppgift när förslaget är lagt.
Varför har Björn Eriksson så bråttom att kritisera en utredning som ännu inte är presenterad och med vilket folkligt mandat uttalar han sig? Man kan inte befria sig från misstanken om att här finns inslag av egenintresse.
Debatten handlar ofta om hur kartan över nya regioner ska se ut. Det viktiga är rollfördelningen. Vem som ska bilda region med vem kommer nog att ge sig ganska naturligt.
Vad som ofta glöms bort i debatten är vem som ska ta ansvar för regionernas utveckling. Dit hör infrastruktur och kommunikationer, utbildning och arbetsmarknadsfrågor, näringsliv, kultur och naturligtvis sjukvården.
Det är här Ansvarskommitténs arbete är så viktigt. Ska medborgarna själva och deras folkvalda ta ett större ansvar för dessa frågor, eller ska statliga tjänstemän göra det? Att ge regionala församlingar ansvaret för detta är ett sätt att öka demokratin och minska statlig överhöghet.
Är det detta som oroar Björn Eriksson?
Jan Owe-Larsson (m)
Ordförande i Regionförbundet Östsam