På förmiddagen 30/9 mejlade jag följande bidrag till Ordet fritt:
30 september skriver Erik Höjer följande om läkarkåren: "för någon mer uppblåst yrkeskår får man leta efter". Det enda Erik Höjer behöver leta efter är en spegel. Är den tillräckligt bred, kan han tillkalla Correns ansvarige utgivare, som accepterar att sådant dravel trycks och sprids. Framför spegeln kan de begrunda följande: Det är bättre att tiga och tas för en narr än att tala och undanröja alla tvivel. Abraham Lincolns sentens gäller i högsta grad även det skrivna ordet - i synnerhet när skribenten gör anspråk på professionalitet.
Föreslagen rubrik var "Sten i glashus."
Ett par timmar senare kom ett mejl från Ola Sigvardsson. Dess innehåll motsvarade i stort hans krönika 4/10; Han tar avstånd från svepande, negativa generaliseringar och delar inte Erik Höjers ovan relaterade uppfattning - men han vill ha högt i tak i tidningen.
Mitt svar till Sigvardsson var att detta godtogs under förutsättning att det korta genmälet ovan publicerades - eventuellt med en mindre ändring.
När denna text mejlas till Corren har ingen av de kritiska reaktioner som Ola Sigvardsson nämner publicerats. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att Corren tar sig rätten att inte publicera kritiska genmälen mot egna medarbetares usla texter - en publicistisk ynkedom!
Att Sigvardsson i stället använder betydligt större spaltutrymme för att presentera egna pressetiska principer - som han dessutom bryter mot efter behag! - ger två obehagliga associationer; till kommuniststaternas partistyrda fackföreningar och till Sveriges tidiga brukssamhällen, där patron talade om, vad som gällde, medan arbetarna teg. Gemensam nämnare är, att en överhet tog monopol på verklighetsbeskrivningen och inte tolererade avvikande uppfattningar.
Correns agerande understryker på ett närmast komiskt sätt, hur rätt jag har i ovanstående tips om spegeln. Det hade jag ärligt talat inte väntat mig.
Bror Gårdelöf