I dagarna har centerns partistyrelse uttalat att CSN bör läggas ned och studielånen hanteras av bankerna. Som skäl anges framför allt att CSN skulle ha långa handläggningstider och telefonköer.
Jag välkomnar den diskussionen. Som företrädare för statlig verksamhet får man aldrig ta sin roll för given. Tack vare offentlighetsprincipen är det möjligt att kritiskt granska effektiviteten och ändamålsenligheten i myndigheternas arbete.
CSN bristande service anges som huvudskäl för att överföra ansvaret till banker. Det är svårt att förstå det argumentet mot bakgrund av de senaste årens servicenivåer. Under 2006 fick 85 procent av de studerande beslut angående sin ansökan om studiemedel inom tre veckor, i det inräknat att CSN ofta får vänta på uppgifter från skolor och studerande.
Framför allt är handläggningen snabb för dem som väljer att utnyttja möjligheten att söka studiemedel på Internet. Även vår telefonservice visar goda resultat. Under 2006 besvarade vi 1,3 miljoner samtal med en genomsnittlig väntetid på under 3 minuter.
Viktigast för en organisation, vare sig den är statlig eller privat, är att ägare och kunder är nöjda med verksamheten. När vi frågar våra kunder säger 86 procent att de är nöjda med CSN, ett resultat vi uppnått två år i rad. Med den kostnad per kund vi har, cirka 350 kronor, är jag stolt över den service mina medarbetare över hela landet erbjuder. Just kostnaderna är en viktig faktor att överväga. Kommer en privat administration bli dyrare än dagens system? I så fall - vem ska betala de ökade kostnaderna? Skattebetalarna eller de studerande?
Huruvida vi ska ha statliga studielån eller inte är naturligtvis en fråga för de folkvalda. Dagens studielånesystem infördes 1965, och har sedan starten hanterats av CSN. I de tre varianter av lån som staten har tillhandahållit under dessa drygt 40 år finns ett gemensamt drag som saknas i privata lån. Studielånet tar hänsyn till individens återbetalningsförmåga genom ett omfattande trygghetssystem.
För detta krävs ingen förhandling utan den enskilde har rätt att i vissa fall få sin återbetalning nedsatt eller till och med hela skulden avskriven. Dessutom skyddas den enskilde av ett rättssystem - om han eller hon anser sig felbehandlad finns möjligheten att överklaga till allmän domstol.
Rätten att få sina lån nedsatta eller avskrivna förutsätter myndighetsutövning. En allmän princip för myndighetsutövning är att den inte ska utföras av privata aktörer. I centerns förslag blir detta ett problem eftersom det i media har sagts att dagens regler för återbetalning och uppskov - det som i dag heter nedsättning - ska kvarstå.
I vårt grannland Finland finns systemet med privata banker, som centern också hänvisar till i sitt förslag. Statens engagemang på lånesidan begränsas till att bevilja den studerande en lånegaranti, så kallad statsborgen, och att ta över de lån som bankerna säger upp för dem som inte lyckas betala tillbaka. Dessa lån går till indrivning.
I Finland, liksom i Sverige, är det sällsynt att låntagare som gått på högskola och universitet hamnar i betalningssvårigheter. Däremot är det hos oss i Sverige ett bekymmer att de som har studielån för gymnasiala studier eller grundskolestudier har svårare att betala sina lån. Kommer svenska banker att vara intresserade av dessa studerande eller ska de inte kunna ta studielån i framtiden?
Det är inte självklart att allt inom studielåneverksamheten ska vara statligt. Just nu sitter en utredning - den så kallade förvaltningskommittén - som har uppdraget att bland annat överväga vilka uppgifter som bör vara statliga. Dess arbete är naturligtvis intressant för CSN. Jag upprepar min inledande tes. Det fina med statlig verksamhet är att vi kan granskas och genomlysas av medier och allmänhet.
Kerstin Borg Wallin