Det är synd om nya, moderna curlingföräldrar och ännu mer om deras barn. Curlingföräldrarna skjutsar sina barn på massor av olika aktiviteter, sätter inte gränser för dem och försöker överdrivet att utveckla barnens talanger.
Dessa moderna föräldrar har ont om tid och undviker därför all konflikt och tjafs med barnen. Inget ansvar, inget straff och de stackars barnen behöver inte kämpa för något eftersom mamma och pappa fixar allt. De får inget motstånd i livet och deras största uppgift är att bli lyckliga. Det blir nog inga ordentliga människor av dessa barn utan förmodligen ansvarslösa, självcentrerade varelser som klarar det verkliga livet dåligt. Det sistnämnda säger ingen öppet, men de flesta människor kan dra denna slutsats av samhällets debatt kring "det nya fenomenet" och av experternas uttalanden. Det sägs också att dagens barn är de moderna curlingföräldrarnas "livsprojekt" som man satsar allt på. Att vara sina föräldrars livsprojekt och ha moderna och oförståndiga föräldrar är dock inget nytt fenomen. Min mamma var sina adoptivföräldrars allra viktigaste livsprojekt. Föräldrarna föddes i slutet av 1800-talet och var över 50 år när de adopterade min mor, bara några månader gammal. De dog när jag gick i gymnasiet, men jag tänker fortfarande ofta på dem. Då kommer en varm, ljus våg som sprider lugn och ro inombords även när det känns tungt att leva.
Jag kan inte komma ihåg att vare sig jag eller min syster önskade oss något som vi inte fick från morfar och mormor. Och så var det även för min mamma under hennes uppväxt. Hon uppfostrades utan att någon höjde rösten mot henne eller krävde att hon skulle göra det hon ogillade. Hon lärde sig varken att laga mat, städa eller något åt det hållet. Mamma fick i stället extra lektioner med privata lärare i tyska och matte, och gick jämt på bio.
Hennes adoptivföräldrar försökte uppfylla det mesta hon önskade, men de hade också egna drömmar. De ville att hon skulle bli läkare, gifta sig med en rik man och bli lycklig. Det med läkaryrket glömde de, så fort min mamma ville börja läsa på lärarskola. Hon kom dock aldrig in, hade helt enkelt ingen talang för sång och musik, vilket krävdes av dåvarande blivande lärarinnor.
Det var emellertid bara småpotatis för mormor och morfar. Mamma började gå på ett klassiskt gymnasium i stället, men under tiden anlitade föräldrarna en musikexpert som skulle lära min mamma sjunga. Morfar tog mamma flera gånger till denna musikexpert som tog uppdraget på allvar. Men på stan pratades det om dessa omöjliga moderna föräldrar som gör bort sig och slösar sina pengar och tid på barnets konstiga önskemål. Min mamma berättade ofta hur hon och hennes föräldrar skrattade när de hörde skvaller. Adoptivföräldrarna var rätt gamla och tyckte att det var roligt att folk kallade dem för moderna och omöjliga föräldrar.
Som bekant går livet sällan som man planerar. Min mamma blev gravid, gifte sig med en fattig man och hoppade av gymnasiet. Hon lärde sig så småningom att laga mat även om hon aldrig blev någon höjdare på matlagning. Mamma skaffade också jobb, tog hand om sina två små barn och med hennes hjälp och klokhet blev vi en förmögen familj trots en fattig pappa.
Min mamma var den mesta ansvarsfulla person, mot sina föräldrar, som jag någonsin sett och adoptivföräldrarna tyckte alltid att deras livsprojekt lyckades totalt. När de blev sjuka och för gamla tog hon, och vi andra i familjen, väldigt väl hand om dem. Under min barndom och uppväxt, och även senare, uppfyllde mina föräldrar också nästan alla mina och min systers önskningar. Vi blev aldrig straffade för våra dumheter och redan i grundskolan hade jag sju olika fritidsaktiviteter. "Det är bra att kunna spela badminton och schack, att förstå sig på film, teater och astronomi samt att kunna skapa flygmodeller. Att lära sig diska, städa sitt rum och laga mat kan hon göra när hon behöver det", svarade min mamma när hon blev kritiserad för sitt moderna och omöjliga föräldraskap. Mina föräldrars största önskemål var att jag och min syster skulle bli lyckliga. De lever inte längre och det är tveksamt om jag kan påstå att jag är en lycklig människa. Men jag har klarat många motgångar i livet och är lycklig över att jag hade sådana föräldrar och morföräldrar.
Min krönika är ingen hyllning till curlingföräldrar. Bara en påminnelse om att varje tid har sina "curlingföräldrar" och att deras barn inte alls behöver bli några dåliga människor.