Inför valet till Europaparlamentet den 13 juni sägs ofta att svens-karna vet väldigt lite om EU:s parlament. Men två saker vet många: att parlamentarikerna har konstiga förmåner och att man av obegripliga skäl ständigt flyttar mellan Bryssel och Strasbourg. Det är inte lika känt att inte minst svenska s-parlamentariker slåss emot denna tingens ordning.
Lönerna illustrerar ett problem i ett multinationellt parlament. EU-parlamentariker har samma lön som parlamentariker i sitt hemland. Vi svenskar tjänar liksom svenska riksdagsmän 45 000 kr/mån. I andra delar av Europa finns andra traditioner. En spansk EU-parlamentariker tjänar således mycket mindre än en svensk, medan italienare, österrikare etc tjänar det dubbla.
Detta är orimligt. Vi sitter bredvid varandra och gör samma jobb, men den ene tjänar tre gånger så mycket som den andre. Än större blir förstås skillnaden med de tio nya medlemsländerna, där till exempel parlamentariker från de baltiska staterna tjänar klart under 10 000 kr. Parlamentets linje är: okej till samma lön, men bara om vi får fortsätta betala skatt i våra hemländer. Men även det upplägget sprack när ministerrådet skulle ta beslut i början av året. Man ansåg att den gemensamma lönenivån hamnade för högt.
Tanken var annars att förändringarna skulle göras i ett "paket": samma lön för alla, nationell skatt för de länder som så vill, och reformerade reseersättningssystem, så att man aldrig får mer betalt för resan än vad man faktiskt har lagt ut. I dag får vi betalt efter en schablon som bygger på avstånd och på vad en flygbiljett i business class kostar. När man kan flyga mycket billigare än så finns det de som stoppar mellanskillnaden i egen ficka. Formellt är det helt lagligt, reglerna medger det -- men moraliskt är det orimligt. Vi svenska socialdemokrater betalar tillbaka våra överskott. Själv har jag återbetalat till skattebetalarna i storleksordningen 100 000 kr per år under min tid som parlamentariker.
Regeringarna sa alltså nej till lönereformen. Även om de högst betalda hade fått lönesänkningar är det klart att det sticker i ögonen med löneförhöjningar för oss svenskar på tiotusentals kronor i månaden, och för till exempel esterna en tiodubbling till nivåer långt över vad deras premiärministrar och presidenter tjänar.
Hur går det då med reseersättningarna när detta skulle vara ett "paket"? Parlamentets föredragande, den unge holländske socialdemokraten Michiel van Hulten, föreslår nu att parlamentet ska reformera reseersättningarna ändå, för det kan vi göra på egen hand, utan beslut i rådet -- och den linjen fick vi gehör för i den socialdemokratiska gruppen. Nu återstår det att se senare i denna vecka hur den borgerliga majoriteten i parlamentet ställer sig till den självklara principen om ersättning för faktisk kostnad.
Och hur var det nu med Strasbourg? Jo, dessvärre får parlamentet inte bestämma själv var man ska hålla till. Detta regleras i fördraget som beslutas av medlemsländernas regeringar och parlament. Men föredraganden van Hulten tar upp frågan igen, och vi stöder honom. För oavsett hur goda historiska skäl det finns för en plats som Strasbourg är det inte rimligt med en extra kostnad på bortåt två miljarder kr/år för att upprätthålla ett symboliskt, men väldigt opraktiskt förhållande. Nu finns också ett konkret förslag för vad man kan göra med parlamentsbyggnaden i Strasbourg: Skapa det första riktigt alleuropeiska universitetet -- det borde ha ett lika högt symbolvärde, och skulle bli en bra tröst för strasbourgarna. Men ska vi lyckas med det hänger det nu på regeringarna och de nationella parlamenten. Glöm inte den frågan i de kommande förhandlingarna om ett nytt fördrag, Göran Persson och Laila Freivalds!